Gott nytt flickår. Utan skam. - Först lyckades valhänt välmenande svenska myndigheter inte riktigt hantera det där med patriarkala normer och hederskultur. Lyckades inte stå upp för flickors frihet, lyckades inte fånga upp deras oro. Skolan, socialtjänsten, polisen och sjukvården var som de där tre aporna som inget såg, inget hörde, inget sade. Här - där samhällets stöd skulle finnas.
Efter mordet på Fadime Sahindal 2002 gick det inte längre att titta bort. Nya lagar kom, ny uppmärksamhet. Ändå återstår mycket att göra och den nya jämställdhetsmyndigheten som börjar jobba vid årsskiftet har fått i uppdrag att samla in information om hedersvåld. Utmärkt.
Samtidigt finns alltid risken för backlash. Invandrare får nu jobb i myndigheter och vissa tar med sig hederskulturen in. Varningen kom i veckan från Mariet Ghadimi, socionom och grundare till Tjejers rätt i samhället, Tris. För vilket hon fick Raoul Wallenbergpriset 2017.
I Aftonbladet (25/12) berättar hon att skolan inte längre är en frizon för unga med begränsad frihet hemma. Flickor hör av sig till Tris och säger "jag känner mig kontrollerad i skolan för att en släkting arbetar där".
Att inte få träffa kompisar efter skolan och inte få prata med killar; hot och tvångsäktenskap är vardag för tiotusentals flickor i Sverige, uppger hon. I åratal har det nu talats om att skolans personal måste vara tydlig med att alla elever ska vara med på idrotten, att alla ska delta i undervisningen om sex och samlevnad, att alla ska lära sig simma. Enligt läroplanen.
Skolpersonalen måste stå upp för flickorna och förklara för föräldrarna att det här inte är öppet för diskussion. Socialtjänsten måste ställa upp på unga kvinnors sida när familjer vill kringskära deras liv, med hänvisning till skam och till traditioner i det gamla hemlandet.
Men Mariet Ghadimi pekar alltså på risken för att skolorna slutar vara en frizon - om invandrare får jobb här, utan krav på att lämna gamla normer.
"Allt mer personal med hedersvärderingar har kommit in i skolorna", säger hon.
Dessutom tyder oroväckande rapporter på att utvecklingen går bakåt också i vissa förorter där självutnämnda väktarråd styr och ställer med kvinnor, kommer dragande med urgamla klädkoder och kyskhetsnormer. Enklaver bortom samhällets kontroll.
Oacceptabelt. Alla anställda i skolan - och i alla myndigheter - måste dela värdegrunden. Och i "förortskalifaten" måste kvinnor få stöd att stå upp för sin frihet.
I sin nya giv att börja kalla en spade för en spade slår Socialdemokraterna världen med häpnad. Inte för det S säger - det har de flesta redan upptäckt - utan för att det är S som säger det. Maktpartiet sysslar med självrannsakan:
Strax före jul medgav finansminister Magdalena Andersson (S) i DN (22/12) att integrationen inte fungerar. Äntligen: det tar nio år innan hälften av en årskull flyktingar kommit i jobb, enligt SCB, ändå har regeringen svårt att börja tala om enkla jobb som en väg in. Kort innan resonerade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) om svenska värderingar - något S inte riktigt låtsats om tidigare eller avfärdat som fiske i grumliga vatten. Inte en dag för tidigt ska regeringen nu se över innehållet i samhällsorienteringen för nyanlända.
"Vi får inte göra oss ängsliga inför att skapa dialog om vilka värderingar vårt samhälle vilar på i dag", skrev Johansson på DN Debatt (12/12) och betonade att också tvåförsörjarmodellen ingår här: både kvinnor och män förvärvsarbetar. Det ska nyanlända få veta.
"Vi ska ta dessa viktiga samtal. Vi ska alltid stå upp för varje individs rätt att forma sitt eget liv. "
Sant - fast fluffigt. Vilka "vi" ska ta dessa "viktiga samtal"? Det är inte bara, kanske inte ens främst, i samhällsorientering som det riktigt angelägna sker. Det är i skolan varje gång en flicka inte ska få gå med till badhuset. Det är hos socialen varje gång en tonåring vågar antyda att allt inte står rätt till hemma. Det är i förorten när självutnämnd moralpolis gör sig bred.
Det är i den omedelbara reaktionen som det går att göra skillnad. Och där är det inte lätt att stå upp för "svenska" värderingar mot en arg mamma, en religiös fundamentalist eller en stor familj.
Att kunna svenska är praktiskt för den som bor i Sverige. Att känna till rådande normer är helt nödvändigt.
Respekten för lagarna är A och O. Inga regler står över dem, inget styrelseskick över demokratin. Rättsstaten är inte förhandlingsbar. I Sverige gäller jämlikhet och jämställdhet, individens frihet och rätt att själv välja sitt liv; åsiktsfrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet - som också omfattar frihet från religion. Och det gäller alla.
Det låter enkelt, men kan bli svårt i vardagen. Både för dem som inte kan tolerera andra religiösa uttryck än de kristna och för dem som inte kan förstå att flickors dygd inte är släktens egendom.
Tvåförsörjarmodellen är kanske svår att peta in bland värderingar, ändå har Ylva Johansson rätt: det är först när en kvinna har egna pengar och samhällskontakter som hon kan stå fri - också i förhållande till sin man eller familj.
Nu, när det 2017 som gav oss #metoo och visade hur män fortfarande tar sig makt över kvinnor går mot sitt slut och de goda föresatserna inför ett nytt år radar upp sig, är det tid för omtag.