Håll reptilhjärnan i schack - Det har varit omskakande veckor på Gotland, vet den som har följt gotländsk lokalpress. Det som hittills har rapporterats är att en kvinna på söndagen för fjorton dagar sedan anmälde att hon blivit våldtagen i ett hus i Visby. Kvinnan är funktionshindrad och sitter i rullstol.
Sex unga män greps. En släpptes och övriga fem anhölls av åklagare. Deras identitet är sekretessbelagd, men "rykten [börjar] omedelbart cirkulera på ön om att de misstänkta gärningsmännen har utländsk härkomst" (helagotland. se 14/10). Den 5 oktober släpptes de misstänkta sedan kammaråklagaren bedömt att bevisen inte höll för att kvarhålla dem, men de är fortfarande kategoriserade som misstänkta och utredning pågår.
Beslutet att släppa de misstänkta utlöste reaktioner i form av en demonstration utanför huset där den anmälda våldtäkten ska ha ägt rum. Ett "Medborgargarde Gotland" bildades på Facebook. Ett antal personer åkte hem till kammaråklagaren för att demonstrera missnöje och betedde sig hotfullt. Kammaråklagaren vill inte gå in på detaljer men berättar för Aftonbladet (13/10) att "vi har varit utsatta för ganska allvarliga saker", och har nu lämnat över handläggningen av ärendet till en kollega. Ett asylboende i Slite där det bor små barn har attackerats. Med verksamhetschefen Sanna Normans ord får "redan utsatta människor [. . . ] skit för sådant som andra är misstänkta för" (helagotland. se 14/10).
Den spända situationen på Gotland bedömdes den 6 oktober av polisen som "särskild händelse" varpå extra personal skickades över till ön. Den 9 oktober demonstrerade tillresta nynazister på ön.
Allt som har hänt har givetvis skakat om. Känslorna går höga, av alla sorter. "Runt öns fikabord och på stan är händelseutvecklingen det givna samtalsämnet. Få vet vad de ska tro, men nästan alla har en åsikt" (helagotland. se 14/10). I de gotländska medierna har många röster fått komma till tals.
De flesta reaktioner som hörs går rent logiskt att förstå efter vad som har hänt och de uppgifter som florerar. Avsky. Vrede. Vilja att få klarhet i vad som faktiskt har hänt. Ilska och frustration, och i viss mån rädsla över att ingen sitter inlåst. Utifrån ryktena aktiverade frågor om hur ökad invandring från patriarkala kulturer påverkar kvinnofriden. Starkt obehag över nynazisternas närvaro. Besvikelse över dem som exploaterar situationen på ett osakligt sätt. Skräck efter attacker mot oskyldiga asylsökande. Oro för vad som ska följa av detta.
Men vi vet faktiskt inte allt. Varken brott eller gärningspersoner är ännu fastställda. Och det som inte går att känna sympati för är de som utnyttjar tillfället för att hemfalla åt den sämsta sortens generaliseringar, och urskillningslöst på förhand döma kollektiv och inte individer. Som tar tillfället i akt att oförblommerat försöka upphöja fördomar till allmän sanning. Men vill vi ha ett anständigt samhälle kräver det av oss att vi klarar av att både kunna fördöma brott och samtidigt hålla fast i de principer som upprätthåller ett civiliserat samhälle. Vad gör det annars med oss?
Det finns inga ursäkter för att inskränka andra människors frihet. Varken i form av våldtäkt, förgripelse mot tjänsteman eller hemfridsbrott. Den som är beredd till de senare kan inte betrakta sig som så moraliskt mycket mer högstående än den som gör sig skyldig till det förra. I Sverige gäller svensk lag. Och att utsätta rättsväsendet för hot är att ge sig på de bärande fundamenten i det svenska samhället.
Men på nätet går att se sarkastiska kommentarer om "sådana som anser att rättvisan måste få ha sin gång" och en ursäktande inställning till dem som hotar; "man måste förstå att folk tar saken i egna händer". Men har brott begåtts ska det utredas enligt regelboken och skyldiga ska dömas till erforderligt straff. Det är den ordning som måste upprätthållas och som vi behöver sluta upp kring.
Och här finns tveklöst ett eftersatt ansvar för beslutsfattarna. Det är förödande för den allmänna tilliten i samhället när ordningsmakten synbart är i otillräckligt skick för att kunna lösa sina uppgifter på ett sätt som är tillfredsställande. För både regering och opposition måste alltid det inre och yttre försvaret, de mest grundläggande kärnuppgifterna, utgöra första prioritet. Om så inte sker öppnas avgrunden.
Ty om blotta misstanken av ett brott får oss att koppla på reptilhjärnan och acceptera parallell rättskipning, slungar vi samhället in i barbari. Ett snabbare och mer effektivt sätt att normalisera en våldtäkt finns inte.