Han återskapar antikt palats som IS förstört - Med papier-maché av omslagspapper och ursprungslandets tidningar återskapar Michael Rakowitz antika reliefer, förstörda av IS i Irak 2015. Håkan Nilsson fascineras av en utställning med många lager av historia.
Palimpsest är ett begrepp som betecknar gamla pergament som har återanvänts och på så vis gör det möjligt att se olika lager av berättelser, från olika tider, på varandra. Det var länge sedan en konstutställning bättre svarade på detta begrepp än Michael Rakowitz "återuppbyggnad" av bankettsalen (rum G, i arkeologernas värld) i Assurnasirpal II:s palats i Nimrud, i nuvarande Irak. Palatset byggdes för cirka 2 800 år sedan och demolerades totalt 2015 av IS.
Michael Rakowitz har inte återskapat hela rummet, utan hur det såg ut vid demoleringen. Då hade redan flera av de stora panelerna tagits bort av västerländska arkeologer som grävde fram templet på 1840-talet. På Tensta konsthall förklaras luckorna sakligt med en text som beskriver vart dessa nu befinner sig; en av dem står att finna i Nationalmuseums samling i Stockholm.
Med denna utgångspunkt i konstverk i förskingring och terrorismens ikonoklasm, låter Michael Rakowitz den gamla bankettsalen bli en historia om migration. Det rör delvis de reliefsmyckade paneler som saknas och som nu, likt så många irakiska flyktingar, återfinns på andra platser i världen. Men starkast kommer berättelsen om migrationen fram genom den mycket profana teknik konstnären har använt för att återskapa relieferna.
Michael Rakowitz har sina rötter i en grupp judiska irakier som under 1940-talets tilltagande nationalism tvingades i landsflykt till USA. Rakowitz har behållit kontakten med ursprungslandet via mat och andra importprodukter. Det är med omslagspapper från dessa produkter, blandat med arabiska tidningar, som konstnären har gjort den papier-maché med vilken relieferna har byggts upp. Samma papper ger också ytskiktets dess rika färger.
Resultatet är mycket märkligt. Å ena sidan möter betraktaren fullskaliga och rätt så naturtroget återgivna figurer av härskare, gudar och ornamentik i all sin prakt, låt vara med de skavanker och brister som var där, vid det ödesmättade året 2015. Å andra sidan ser man tidigt spåren av omslagspapperen, då små figurer och texter på arabiska slingrar sig fram över ytan.
Det är skickligt gjort. Med osedvanlig skärpa låter Michael Rakowitz utställningen berätta om flera lager av tid på samma gång. Nutid, dåtid och forntid blandas samman och skapar de komplexa förutsättningarna för dagens situation. Det enkla vardagsmaterialet för tankarna till alla människor i diaspora som genom konsumtion håller fast vid ursprunget. Samtidigt vittnar de borttagna panelerna om hur konsten ibland värderas högre än människor. Att katastrofer som drabbar kulturarv får större uppmärksamhet än de som drabbar de levande.
Allt det där finns på utställningen, men utan några pekpinnar. Michael Rakowitz lyckas göra stora och besvärliga ämnen möjliga att beröra och diskutera, vilket jag tror hör samman med konstnärens egen historia. Hans Irak är en chimär, som han har rest till via historieböcker och via nyheternas krigsrapportering. Detta är så klart inte tydligt avläsbart, men det mödosamma återskapandet ger uttryck för en sorts saknad som ligger på ett djupt personligt plan. Det råder en märklig känsla av sorg här, som om "Rum G" rymmer en förlust av något som aldrig riktigt ägts.
Parallellt med den stora installationen visas videoverket "The ballad of Special Ops Cody". Här låter Michael Rakowitz en soldatdocka förirra sig in i en vitrin med antika votivfigurer och gör på så vis en mer direkt koppling mellan det Mesopotamiska kulturarv som återfinns i västerländska museer och de irakiska krigen.
Soldatens tankar är hämtade från en krigstraumatiserad krigsveteran och berör frågor om fångenskap och hemlängtan, liksom krigets brutalitet. Precis som i den stora installationen lägger Rakowitz lager på lager med berättelser och blandar de stora frågorna med den enskilde individens erfarenheter.
Det tydliga och drabbande tilltalet gör videon mer direkt än installationen. Ändå imponerar den senare i slutändan mer: med sina många lager av historia och sin air av (hem)sökande letar den sig långsamt in i både intellekt och kropp.