Handfallenhet som kräver liv - Det är inte en enad union som möts när EU-ledarna har toppmöte i Bryssel i dag. Migrationspolitiken, som står i centrum under torsdagen, sår split mellan medlemsländerna. Sverige, Tyskland, Frankrike, Italien och några fler länder har drivit frågan om att EU-länderna bör dela upp asylsökande mellan sig utifrån befolkningsmängd, hur rikt landet är och hur många flyktingar det redan har tagit emot.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Den linjen har inte fått tillräckligt stöd. De länder som i dag inte har särskilt stor asylinvandring ser sig inte ha någonting att vinna på en sådan överenskommelse. Det extrainsatta mötet om migration som hölls i Bryssel i söndags - på vilket drygt hälften av EU-länderna deltog - verkar inte ha hjälpt nämnvärt.
Frågan är särskilt angelägen på grund av den press som många av EU-ledarna känner i sina hemländer. Just nu riktas allas ögon mot Tysklands förbundskansler Angel Merkel som är hårt ansatt av sin koalitionspartner, bayerska CSU. Partiets ordförande tillika landets inrikesminister Horst Seehofer vill att Tyskland ska börja direktavvisa asylsökande som registrerats i ett annat EU-land vid gränsen. Han har givit Merkel till den 1 juli på sig att hitta en europeisk lösning - annars väntar regeringskris.
Det som är unionens styrka är samtidigt dess svaghet. Det är önskvärt att frågor likt dessa löses gemensamt och att man når konsensus alla länder emellan - men alla länder har också nationella intressen att värna och inrikespolitiska hänsyn att ta. Det gäller inte minst i frågan om migration. EU-ledarna har lyckats komma överens om två gemensam målsättningar: att minska antalet migranter som tar sig till EU, och att stärka unionens yttre gränser.
På sina håll i den svenska debatten har denna vision beskrivits som ett stort svek mot humanismen. Med respekt för att migration är en svår fråga i vilken många värden står mot varandra är det en anmärkningsvärd tolkning. Europeiska unionens existensberättigande bygger till väldigt stor del på att de fyra friheterna - fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital - vilka förutsätter en fungerande yttre gräns. Det går att göra avvägningar mellan å ena sidan rörligheten mellan EU-länderna, å andra sidan rörligheten gentemot resten av världen - men motsatsförhållandet är i dag ett faktum.
Viktigare är den situation som EU:s migrationspolitik skapar i dag. Ett gemensamt kvotflyktingsystem hade antagligen varit en av de minst dåliga lösningarna - men unionen kan inte stå handfallen i väntan på att ett sådant eventuellt ska kunna införas. Döden på Medelhavet - fastän den inte uppmärksammas längre - är fortfarande verklighet. Under 2017 tros över 3 100 människor ha förlorat sina liv till havs under resan till Europa. Sedan början av 2018 har 501 människor dött eller saknas. Den förda politiken skapar fortfarande incitament att göra den farliga resan över Medelhavet.
När Australien år 2001 bestämde sig för att inte låta någon komma in i landet via sjövägen - att tvinga flyktingbåtar att vända - sjönk dödstalet bland flyktingar vid den australiensiska kusten från över 360 till 0. När policyn ändrades 2009 följde nya dödsfall igen - och ökade kontinuerligt upp till 421 respektive 238 mista liv under 2012 och 2013 - innan den restriktiva politiken återinfördes. Båtar tvingades vända, och de som räddas ur båtarna sätts i läger i tredje land. Den humanitära situationen i lägren var i många fall fruktansvärd - och stort ansvar vilar på EU för att ett läger för asylmottagande i Nordafrika skulle utformas med mänskligt mottagande. Faktum är dock att ingen har drunknat utifrån Australiens kust efter 2013. Det måste vara ett överordnat mål även här.