Hannibals stridsideal dog på västfronten - I årtusenden har militärstrateger sökt efterlikna Hannibals taktiska manöver vid Cannae, den dubbla omfattning som gav kartagerna segern den 2 augusti 216 f Kr. Med denna seger skrev Hannibal in sig som en av historiens största fältherrar.
Den 1 juli i år var det hundra år sedan det blodiga slaget vid Somme inleddes, och idag infaller årsdagen av en annan historisk drabbning, den vid Cannae år 216 f kr. Slaget utkämpades under det andra puniska kriget, 218-201 f Kr, mellan två romerska konsularméer och Hannibals invasionsarmé på en slätt strax söder om den italienska stövelns "sporre". Trots att slaget ägde rum för 2231 år sedan håller det sin plats bland historiens mest analyserade slag. Och dödsbringande. Rom förlorade cirka 50000 man och Hannibal 5700.
Mot bakgrund av att Somme skördade uppemot en miljon döda kan förlustsiffrorna vid Cannae tyckas beskedliga. Somme var emellertid en produkt av den industriella eran och dödandet skedde med repetergevär, kulsprutor och artilleri. Dessutom pågick slaget i över fyra månader och utkämpades utefter en tre mil lång frontlinje. Vid Cannae massakrerades 50 000, romare och latinska bundsförvanter, på ett fält under loppet av några timmar. Och varje död romare var resultatet av blanka vapen och hårt kroppsarbete.
Liksom andra världskriget var en konsekvens av första världskriget så står orsakerna till det andra puniska kriget att finna i det första (265-242 f Kr). Det har sagts att freden i Versailles inte var hård nog för att eliminera hotet från Tyskland och inte mild nog för hindra revanschismens smitta. Däri finns likheter med följderna av det första puniska kriget. Kartago tvingades avstå sina besittningar på Sicilien och Korsika samt betala ett rundligt krigsskadestånd. Samtidigt var det kartagiska kärnlandet i Afrika i stort opåverkat av kriget och genom sitt nätverk av handelskolonier var Kartago alltjämt en ekonomisk stormakt.
Den hårda freden och Roms tilltagande arrogans ledde till att revanschismen fann bördig jord i det kartagiska lägret. Stämningarna underblåstes när Rom 238 f Kr annekterade Sardinien i samband med att legosoldater på ön revolterade mot sina kartagiska herrar. Störst omvårdnad fick revanschismen inom den kartagiska familjen Barkas. Hamilkar Barkas var obesegrad som kartagisk befälhavare på Sicilien under det första kriget och han såg den kostsamma freden som ett svek av de styrande i Kartago.
HARRISONS HISTORIA - utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen
År 237 f Kr fick Hamilkar ansvaret för det kartagiska besittningarna i Spanien och han inledde en aggressiv expansion. Det myckna krigandet mot olika stammar resulterade i en slagkraftig armé som tillsammans med de ymniga spanska silvergruvorna utgjorde grunden för Barkas maktbas. Efter Hamilkars död 228 f Kr drevs expansionen vidare, först av hans svärson Hastrubal och sedan av hans son Hannibal. De bärande komponenterna i den senares uppfostran, livet i fält och hatet mot Rom, skulle få konsekvenser i framtiden.
Utgången av det första puniska kriget innebar att Rom etablerade sig som sjömakt och för första gången expanderade utanför den italiska halvön med en svällande intressesfär som följd. Och snart var medelhavets bägge stormakter på kollisionskurs igen. När Hannibal vid årsskiftet 219/218 f Kr erövrade den romerska bundsförvanten Saguntum efter en lång belägring förklarade Rom krig. Hannibals resoluta agerande därefter tyder på att krig var precis vad han åstundat. Han hade nämligen en plan. Och genom att sätta den i verket ryckte han åt sig initiativet.
Romarna var mitt uppe i förberedelserna av ett fälttåg som skulle bekriga Hannibal i Spanien då den kartagiske fältherren och hans armé plötsligt uppenbarade sig på Poslätten i norra Italien. Hannibals marsch över alperna hösten 218 f Kr hör till militärhistoriens främsta bedrifter. På några veckor förde han cirka 20000 man infanteri, 6000 man kavalleri och ett antal elefanter över alppassen. Efter att ha utstått hunger, kyla och attacker från fientliga stammar var armén i ett uselt skick, behovet av återhämtning och förstärkningar var akut. Trots detta besegrade Hannibal den ene av Roms konsuler i ett kavallerislag vid floden Ticinius, nära dagens Pavia, i november 218 f Kr. Segern var ett styrkebesked som ledde till att galliska stammar anslöt sig till invasionsarmén. Hannibals belägenhet förbättrades därmed avsevärt.
Segern vid Ticinius följdes upp med betydligt större segrar, vid Trebia, en biflod till Po, i slutet av 218 och i juni 217 f Kr vid Trasimenosjön, i närheten av Perugia, då den romerska armén lurades in i ett bakhåll. Med dessa framgångar hade Hannibal kopplat ett krysstag på Rom och målet tycktes nära: att tvinga Rom till en ny och för Kartago betydligt mer gynnsam fred. Men romarna hade en enastående förmåga att mobilisera sina mänskliga, militära och moraliska resurser.
Försvagat av nederlagen hade Rom under en tid fört en defensiv taktik, men inför fälttågssäsongen 216 f Kr ville senaten se mer aktivitet. Årets två konsuler, Gaius Terentius Varro och Lucius Aemilius Paullus, fick sina konsularméer kraftigt förstärkta för att med den största styrka som republiken dittills satt på fötter gemensamt söka strid med Hannibal.
I slutet av juli 216 f Kr slog de bägge arméerna läger några kilometer från varandra i närheten av det gamla kastellet Cannae. Bägge sidor var medvetna om att batalj måste levereras snart eller inte alls - att hålla så stora styrkor samlade var i längden ogörligt. Den 1 augusti ignorerade Paullus Hannibals invit till strid, men följande dag förde Varro befäl och i gryningen lät han hissa den röda vimpeln: "färdiga till strid". Därpå förde han trupperna över floden Aufidus och ställde upp dem i slagordning på fältet mellan floden och kullarna på andra sidan. Trots att platsen valts av Varro antog Hannibal utmaningen och formerade armén mittemot sin numerärt överlägsna fiende.
Romarna ställde upp med större djup än vanligt, likt en kolonn, för att få plats på det smala fältet. Det innebar vissa risker, men fördelen var att armén kunde rycka fram snabbare och utveckla en väldig kraft i anfallet. Målet var att krossa fiendens center. Kavalleriet grupperades på de bägge flyglarna. Hannibal ställde upp sin linje med en utbuktning i mitten för att fånga upp det romerska anfallet. På sin högra flygel grupperade han sitt numidiska rytteri och på den vänstra, spanskt och keltiskt rytteri. Den romerska styrkan utgjordes ungefär till hälften av latinska bundsförvanter och räknade 70000 man infanteri (cirka 10000 stannade i lägret) och 6000 man kavalleri. Hannibal mönstrade 40 000 infanterister och 10000 kavallerister från en rad olika nationaliteter.
Gallerna och spanjorerna i utbuktningen fick ta emot den fulla kraften av det romerska anfallet. Under intensiv strid tryckte romarna tillbaka utbuktningen, istället skapades en inbuktning i fiendens linje. Samtidigt anföll och besegrade Hannibals kavalleri det romerska på respektive flank och de kartagiska infanteriflyglarna avancerade framåt för att sedan vända sig inåt och bilda ett U runt den romerska armén. Spetsen på det romerska anfallet bröt dock igenom den kartagiska centern, ett hål revs upp i botten på U:et och gallerna och spanjorerna flydde. Genombrottet orsakade emellertid oreda i de romerska formationerna, vilken tilltog när romarna ansattes från flankerna av fiendens infanteri. Det minskade legionärernas förmåga till organiserat motstånd avsevärt. Hannibal satte snabbt in reserver som slog tillbaka det romerska infanteriets genombrott och hålet i U:ets botten täpptes till. Till sist återvände det kartagiska kavalleriet från sina respektive strider och föll romarna i ryggen. U:et blev till ett O. Slagets andra del, förintandet av den romerska armén, inleddes.
Hannibal hade genomfört det perfekta slaget och därmed skapat krigets heliga Graal. "Dubbel omfattning" och "förintelseslag" med Cannae som mall har haft en självklar plats i officersutbildningarna så länge sådana har existerat. Otaliga generaler har under århundradena känt sig kalla