Har Irans regim missat något denna gång? - En dryg vecka av massdemonstrationer i Iran gör ingen revolution. Ännu. Men många av dem som den religiösa ledningen hittills räknat som passiva lojalister verkar ha tröttnat tillräckligt mycket för att protestera. Det är nytt och lite oförutsägbart.
Det är aldrig ett helt perfekt läge att göra revolution.
En analys belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Efter fyrtio år med en islamisk republik som inte är helt stängd, och sällan öppen, är Iran kanske världsbäst på att hålla sina medborgare precis under ytan, där de inte riktigt kan andas men ändå se solen. Makten experimenterar ständigt med att justera gränsen mellan förtryck och försiktigt frihetliga förmåner.
Lite lättnader på obligatorisk slöja för kvinnor här, lite varnande referenser till inbördeskriget i Syrien där: Se där hur det går om ni försöker göra uppror! Några löften om ekonomiska reformer här, fortsatt stenhård kontroll och avlyssning av journalister och aktivister där. Diskreta öppningar av konstmuseum här, gripanden av par som håller varandra i handen på en parkbänk där.
Ge lite, ta tillbaka lite. Öppna lite, men stäng sedan snabbt igen.
Alltid en noga avvägd balans där livet görs precis lagom uthärdligt för att det inte riktigt ska kännas värt att riskera för mycket. En illusion om att det går åt rätt håll, men med tillräckligt tydliga hot och påminnelser om vad som händer med den som blir för frihetstörstande och vill ta för sig ännu mer.
Jämfört med länder som Nordkorea och Saudiarabien går det att vandra in på ett kafé i Teheran och efter en stunds samspråk bli inbjuden till ett party fullt av liberala och välutbildade storstadsbor. Där är det fullt av vin, musik och hetsiga diskussioner om allt möjligt. Schalen över håret hasar gärna ner i offentligheten, och slits av så fort kvinnor är bakom stängda dörrar. Gud tror de inte på, men de har mobiltelefoner och VPN-klienter för att hålla kontakten över Instagram, Facebook och Telegram.
När jag var i Teheran för två år sedan lyckades jag knappt rota fram någon enda stadsbo som kunde tänka sig att gå ut på gatorna och protestera den korruption, maktmissbruk och inkompetens de ständigt beskyllde sin religiösa och politiska ledning för. Studenter, affärskvinnor och konstnärer sade ungefär samma sak: Vi hoppas på mer öppenhet och handel med omvärlden, bättre ekonomi och en långsam förändring.
Men så just i det ögonblick - just nu - när Iran vill framstå som lite mjukare inför omvärlden, med kärnenergiavtal i hamn och suktande efter utländska investeringar, bryter protester ut i mer än åttio städer runtom i landet.
De har fördömts av Irans högste ledare Khamenei, och elitstyrkor från revolutionsgardet har skickats ut för att slå ner upproren. Hundratals människor har redan gripits och försvunnit. De flesta vanliga informationskanaler har stängts ner av den iranska regeringen, och ingen har en riktigt bra överblick av vad som har hänt. Det verkar som om protesterna har avtagit, men att missnöjet fortfarande är tydligt.
Det hela började intressant nog i den religiösa staden Mashad, som är en pilgrimsdestination för shiiter, efter att president Rouhani tillkännagjort att konservativa religiösa organisationer som helt saknar insyn skulle fortsätta ta emot en stor del av statskassan, samtidigt som han föreslog att höja bensinpriser och avskaffa subventioner på mat och direkta statsbidrag till fattiga privatpersoner.
Det tog skruv på ett vis som ingen väntat sig.
Hittills följer inget mönstret av tidigare misslyckade försök till uppror mot makten i Iran. De flesta som protesterat uppges vara ungdomar, och medan den liberala övre medelklassen i Teheran knappt själv tycks förstå vad som händer, och än mindre deltar, har slagorden handlat om ekonomisk korruption och ilska mot såväl den reformvänliga regeringen som det religiösa etablissemanget OCH den sekulära intellektuella eliten i Teheran, som ofta lever på större fot än de som bor i provinserna.
Det är alltså tre grupper som inte direkt är allierade.
Fienderna mot status quo i Iran tycks därmed komma från lägre samhällsklasser den här gången, vilket är en grupp som traditionellt ansetts stå de konservativa närmare, eftersom de åtnjuter mer bidrag och förmåner i utbyte mot lojalitet med, eller åtminstone passivitet inför, regimen. Och det är spännande, eftersom halva befolkningen är under trettio och en fjärdedel av dem är arbetslösa. Framför allt rapporteras de som demonstrerar vara ungdomar. Om de riktar sin vrede mot både den religiösa och den politiska ledningen är de för många för att ignorera.
Hela Mellanöstern, där flera länder är mer eller mindre kantstötta eller raserade efter egna försök att förändra sina samhällen i grunden, tittar nu på. Liksom Europa, som är ganska nöjda med lite lagom öppenhet med lukrativa handelsavtal med Iran, och absolut inte vill se ytterligare ett land i kaos därifrån flyktingar kan komma. Den som förstås tror sig förstå allra bäst vad som händer i Iran är Donald Trump, som hejar på och hoppas på uppror.
Det är en anledning så god som någon att vara lite avvaktande inför Irans nästa steg. De senaste fyrtio åren har alla försök till protester mot makten slagits ner så brutalt och effektivt att det blivit helt tyst ett långt tag efteråt. När de nu verkar komma från ett lite mer oförutsett håll betyder det kanske att ledningen faktiskt har missat något viktigt.
Men inte att en av världens mest utvecklade och brutala angiveri- och polisstater därmed fungerar sämre, eller väljer att möta missnöjesyttringar mjukare.