Helgonlegend berättas med hjälp av lera - Ibland ställer sig Annika Rehn framför spegeln i ateljén och grimaserar. Vilket ansiktsuttryck har en människa som just fått ett dödsbesked? Hur ser någon ut som är maktfullkomlig?
- Det finns något speciellt med att arbeta med händerna och försöka fånga olika känslouttryck, säger hon.
I sin ateljé som ligger i anslutning till villan på Annehem ägnar hon just nu dagarna åt att leva sig in i helgonlegenden Sankt Laurentius, Lunds Domkyrkas skyddshelgon.
- Det är ett fantastiskt att få göra det här, säger Annika Rehn.
Uppdraget som hon har fått går ut på att genom lerfigurer skulptera och återberätta historien om Sankt Laurentius. En idé som föddes då det stod klart att påven skulle gästa Lund.
- För ett antal år sedan stals en kräkla ur domkyrkan och sedan dess har det här utrymmet bara stått där och varit fult. När det blev klart att påven skulle komma till Lund blev det en anledning att väcka diskussionerna till liv om vad vi skulle ha där, säger Lena Sjöstrand, domkyrkokaplan.
Under våren tog arbetet fart på allvar för Annika Rehn och på hyllorna i ateljén står nu Sankt Laurentius och kejsaren, de fattiga och de sörjande. Genom tre olika scener, på varsin hylla, illustreras hans levnadsöde.
- Det är en utmaning att jobba med flera olika gestalter som ska interagera. Vissa skulpturer har jag fått göra om för att de ska fungera ihop med de andra, säger Annika Rehn.
Någon speciell uppmärksamhet kommer inte skulpturerna få under själva påvebesöket. Däremot tycker Lena Sjöstrand att just Sankt Laurentius passar väl ihop med påve Franciskus.
- Med tanke på påvens hållning i olika frågor, som till exempel att tacka nej till tjänstebostad och att värna om flyktingar känns det som att de har en relation. Sankt Laurentius värnade ju om de fattiga och sjuka, säger hon.
S:t Laurentius led martyrdöden i Rom år 258 e. Kr. Som förvaltare av kyrkans egendomar blev han uppmanad av ståthållaren i Rom att överlämna skatterna till kejsaren. Laurentius vägrade och gav dem istället till stadens fattiga och sjuka - människor han menade var kyrkans egentliga skatter. För detta trots dömdes Laurentius till döden och han blev lagd att stekas över öppen eld på ett halster.