Human flow Flyktingkrisen från ovan - På en utställning med den kinesiske konstnären och dissidenten Ai Weiweis verk i Berlin för tre år sedan fanns en installation med flera tusen, tätt placerade små trebenta pallar. Sedda uppifrån bildade deras sitsar en mäktig mosaik, en bild i sig, men kom man närmare urskilde sig unika drag hos varje pall.
Sådana, ofta hemmatillverkade, pallar är bruksföremål i nästan varje kinesiskt hushåll sedan hundratals år. Installationen lekte med bilden av det folkrika Kina - eller av världen. Detta myller, som blir så komplext på nära håll.
Temat går igen i flera verk av Ai Weiwei, också i hans film "Human flow". En meditativt vacker drönarbild där ett flyktinglägers tält, människor och baracker blir färgmönster, prickar och flöden blir svettig, rörig och mänsklig på nära håll. Flyktingströmmen är en stor rörelse med unika öden.
Ai Weiwei tar ett brett grepp och har jobbat med många fotografer som skildrat flyktingar i läger, båtar och lastbilar på massor av platser. Det är en särskild sorts provisoriska liv vi får följa i länder som Grekland, Kenya, Libanon och Jordanien.
Filmen bärs av humanism, poesi och politisk vrede. Den är omskakande. Jag glömmer inte den unge, uppenbart traumatiserade mannen som vacklar fram på Mosuls gator och berättar om IS övergrepp. Varför han saknar en hand får vi ana oss till. Tonårsflickorna i Gaza, som drömmer om att resa, etsar sig också fast.
Hela flyktingsituationen är ju extremt destruktiv. I praktiken lever många inspärrade och på undantag, till exempel i de turkiska lägren som EU sponsrat med miljarder.
Folk kan tvingas bli kvar där i årtionden. Det är skamligt - och en krutdurk. Uteslutning, orättvisor och armod gör ont och utlöser reaktioner.
Ändå är det människornas enastående uthållighet som gör starkast intryck i filmen. De slår upp ett tält i ösregn, går flera mil åt gången, sjunger när de nått hamn efter en livsfarlig resa i en överlastad gummibåt. De väntar och hoppas på en framtid värd namnet.