Ilon Wiklands flykt blir opera - Ingens tillvaro är lätt, allra minst barnens, konstaterar tecknaren vars bilder har definierat den efterlängtade syrenbersåidyllen för oräkneliga Astrid Lindgren-läsare. Men Ilon Wiklands lekande barn har ögon som kan rymma både sorg och svärta.
- Livet är sådant, säger hon lugnt.
Den som läst hennes bok "Den långa långa resan" glömmer den aldrig. På lördag väntar urpremiären på Kungliga Operan i Stockholm av operan baserad på bilderboken som Ilon Wikland gjorde 1995 tillsammans med textförfattaren Rose Lagercrantz.
Johan Ramström har komponerat musiken och Sigrid Herrault har skrivit librettot.
- Jag är jättenyfiken, hur kommer det att låta? Det ska bli jättespännande och jag hoppas få träffa några av dem som arbetat med den.
När Ilon Wikland till slut tecknade sin mest personliga bildberättelse var det på trägen uppmaning av förläggaren Dorotea Bromberg. Den gången landade boken i ett Sverige präglat av Balkankrigets flyktingströmmar. Operapremiären 22 år senare äger rum i ett land där de ensamkommande flyktingbarnens framtid är osäker.
- Det är ju en berättelse som hela tiden är aktuell. Det är inte så lätt att så pass ung behöva ta hand om sig själv eller komma till ett nytt land med ett nytt språk.
Bokens flickunge har föräldrar som helt lämnat henne bakom sig, hon bor först hos mormor och sedan hos farmor och farfar i ett Estland i krig. En vallhund är hennes bästa vän, men soldaterna skjuter den. I verkligenheten var det ännu värre. Hunden blev först skjuten i tassen och senare en gång till.
- Min farmor letade och letade, det var förfärligt. Ryssarna sköt min bästa vän. Jag var tio eller elva år.
Ilon Wikland kom till Sverige som 14-årig ensam båtflykting våren 1944.
- Min pappa ville inte ha mig med när han reste med sin nya fru. Det var en svår sak, mina föräldrar struntade i mig. Men jag hade farmor och farfar och mormor, det är tack vare dem som jag blev en fungerande och något så när vettig person.
För bokens Ilon bleknar världen efter att hon kommit till Sverige. Djupt deprimerad hamnar hon på sjukhus. Räddningen blir en omhändertagande faster som kommer med pastellkritor och nytt hopp. Tillvaron får plötsligt färg.
Även för den unga Ilon Wikland var tecknandet och kreativiteten en räddning.
- Det har det alltid varit. Min mamma var konstnär, min moster och min faster likaså. Det fanns alltid papper och färger hemma. Sedan kom jag väldigt tidigt underfund om att om jag satt och ritade lät farmor mig vara. Då behövde jag inte diska eller arbeta i trädgården. Och det fungerar fortfarande. När det finns något jag inte vill göra säger jag att jag måste jobba. Jag ljuger inte, för jag håller alltid på med något.
I dag är hon 87 år, har mjukdjur på trappstegen och ritar fortfarande, "vad skulle jag annars göra?". I sitt ljusa arbetsrum sätter hon på radion och lyssnar på klassisk musik.
- Jag lyssnar och tecknar. Sedan blir det inte alltid bra, då måste jag stänga av radion och teckna och teckna.