Ingen tvekan detta kommer sluta illa - Rädslans läromästare har han kallats. Italiens inrikesminister Matteo Salvini sätter inget värde på civiliserat beteende. Konflikten om flyktingarna är bara början, Italiens nyvunna illvilja mot Europa kommer att sätta hela den europeiska gemenskapen på prov.
Nyss publicerade den romerska dagstidningen Il Tempo en lista över skällsorden som Matteo Salvini, Italiens inrikesminister och ordföranden för det nynationalistiska partiet La Lega, på sistone hade fått ta emot. Listan tar sig från "förortstjur" (en vänsterliberal parlamentsledamot) till "rädslans läromästare" (den före detta senatspresidenten). Den innehåller en "undre världens minister" (författaren Roberto Saviano), som skulle vara "mindre värd än skit" (ordföranden för kulturcentren i Lecce). Kanske, hoppas en annan parlamentsledamot, kommer han att sluta som Mussolini, nämligen "med huvudet nedåt". Eller kortfattat: Matteo Salvini sägs vara en stronzo (presidenten för regionalparlamentet på Sicilien), och denna förolämpning är så grov att översättningen nog inte kan tryckas i en anständig tidning.
En kommentar belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Å andra sidan sätter Matteo Salvini inte heller något värde på ett civiliserat beteende. Förolämpningarna, till och med polisanmälningar, tar han emot som om de vore ärebevis. "Festen är slut", ropade han till de eländiga stackare som försöker rädda sig till Italiens kuster. Och så stängde han de italienska hamnarna för flyktingarna, dock inte utan att skälla på Frankrike, som hade gjort samma sak utan att dra till sig samma negativa rubriker: "Om Orbán är ond", sade han då, "så är Macron femton gånger värre. "
Salvini låter sig gärna avbildas med upprullade skjortärmar, och överallt finner han ansvariga för Italiens misär: framför allt i den Europeiska unionen. När Italien förra veckan drabbades av hårda oväder och minst 30 människor dog, hittade han genast de ansvariga i Bryssel: EU, påstod han, hade tvingat Italien till en sparpolitik, som förhindrade landet att lägga tillräckligt mycket pengar på katastrofskyddet.
Fram till för bara några år sedan var sådana hatiska uttalanden förbehållna den extrema högern, långt utanför parlamenten. I Italien tillhör de numera en regering, som åtminstone i ord uppträder värre än Ungerns presidents Viktor Orbán eller Danmarks migrationsminister Inger Støjberg. Matteo Salvini provocerar, på värsta möjliga vis, men samtidigt visar han, vad en provokation egentligen är: ingen uppmaning till omstörtning och revolt, utan en tillspetsning av vanliga fördomar som väljarna hyser om det egna folkets förträfflighet och alla andra folks mindre värde.
Matteo Salvini uttalar vad en stor del av den italienska befolkningen tycker, men inte vågat uttala, och så beundras han för sin brist på hänsyn. Bakom honom finns ett populärt krav på en självmedveten nationalism, som tar avstånd ifrån all politisk pragmatism och som förvandlar alla konflikter, de må vara ekonomiska eller sociala, till en motsättning mellan inne och ute, mellan det goda egna landet och alla giriga, nitiska, hycklande grannar.
Att denna politik kommer att sluta illa, är ingen fråga. Italiens motstånd mot unionen kommer att fortsätta, på många områden, tills det till sist kommer att handla om kärnan i det "europeiska projektet": den gemensamma valutan. Detta motstånd kommer att bli våldsammare i den mån det visar sig att Italiens nyvunna illvilja inte ställs mot ett solidariskt, öppet Europa, utan mot en samling nationalstater, där var och en i första hand tänker på sina egna fördelar. Konflikten om flyktingarna är bara början till denna stora strid - inte för att flyktingarna skulle betyda en alltför stor belastning för samhället, utan för att de lämpar sig bättre än något annat ämne för att öppna frågan om förhållandet mellan folk och nation, av ingen annan anledning än att de kan tyckas vara synnerligen främmande.
Denna radikalisering av nationalismen är en följd av finanskrisen som började år 2007. För Italiens del tog denna kris aldrig slut och pågår fortfarande. Innan den började kunde EU fungera som en gemenskap, där varje medlem släppte en liten del av sin suveränitet för att vinna en större fördel för sig själv, på grund av gemenskapens överlägset större kreditvärdighet. Denna förväntan sprack när krisen med all tydlighet visade att den fria konkurrensen på lika villkor för alla, alltså unionens ekonomiska fundament, redan hade drivit isär de olika medlemsstaterna, utan möjlighet till revision.