Inget sätts på spel - Bertolt Brecht och hans lärostycken spökar i bakgrunden så fort det är tal om konceptteater med publikmedverkan. Tanken att publiken inte ska vara passiva åskådare, utan spela med och in på bara skinnet uppleva dramatiska konflikter och politiska orättvisor. Det har blivit några exempel i Malmö på senare tid. Först Teater Insites fiktiva rekryteringsbolag JOIN, som tog headhuntande och managementbullshit till nya nivåer. I påskas var det John Hanses och Henrik Bromanders omskrivning av Brechts egna "Die Massnahme", omdöpt till "Våld och pedagogik".
Jag känner mig alltid ungefär lika skeptisk. Kanske för att kritikerrollen förvandlas till deltagande observation. Men framför allt för att det ligger något odemokratiskt i att kräva publikdeltagande, med liv och lust, trots att autören/autörerna fortfarande behåller makten över konceptets premisser: att leka en lek där andra bestämmer både ramar och regler. En vanlig scen-och-salongföreställning är givetvis också odemokratisk, om den inte är Forumteater. Men tvånget att acceptera premissen blir inte lika påtagligt. Jag slipper åtminstone äntra scenen.
En hel del konceptteater har det som sagt blivit, men aldrig förr har jag blivit hämtad i en skinande vit limousin. Tillsammans med fem andra förväntansfulla deltagare körs jag till Malmös nordöstra ytterområden. Där, i en kontorslokal under renovering, ska vi leka en lek som Teatr Weimars team döpt till "The end of history II: Brexit ghost".
Många har gjort narr av den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyamas hegelianska misstag i deklarationen om "historiens slut". Men få har väl gjort det i form av sällskapsspel, ett Fia med knuff om spelmarker och med Europeiska Unionens historia som faktabakgrund. Spelledaren (Malin Molin) håller i fiktionssituationen utan att blinka. Men lärstyckets lärdom - limousinåkande elit serverad snittar och bubbel utsätts för kasinoekonomin - går förlorad.
Spelets rimliga utgång hade varit ett fåtal spelare som skoningslösa fordringsägare, resten som förtvivlade gäldenärer. I stället avbryts alltsammans av Brexit, som utmålas som ett kaoshot mot inte i första hand Storbritannien utan mot övriga EU. Scenariot är med andra ord inte särskilt trovärdigt. Än mindre trovärdigt är det att det senaste decenniets uppsving av historia - finanskrisen, Krimannekteringen, flyktingkatastrofen, EUs handlingsförlamning - framställs som en barnsaga.
Jag vet inte hur Brecht resonerade om realitetsprinciper. Men för att ett spel på politisk verklighetsgrund verkligen ska bita borde det nog vara sannolikt in i detaljerna på samma sätt som bättre sortens dystopier, fantasy eller science fiction. En annan aspekt, som någon nämner när vi trots hot om motsatsen får njuta av limousintransport även tillbaka till utgångspunkten, är att spelet borde känts farligare. Om Brechts föresats var att kroppen måste sättas på spel i det konceptuella rollspelet för att den pedagogiska effekten ska gå hem borde vi kanske slängts av i något ödsligt industriområde. Som internflyktingar utan vare sig papper eller pengar. Men jag är väldigt glad att det inte hände, för det var rysligt kallt ute.