Inget slår en elvaåring - Jag tror att jag var fyra år när jag förstod att människan når sin absoluta topp vid elva. Jag älskade "Lotta på Bråkmakaregatan" och hennes beundran för storasyskonen Mia-Maria och Jonas. De kunde cykla utan att hålla i styret, ha stickiga tröjor och gå själv till handelsboden! Och när jag läste resten av Astrid Lindgrens böcker fick jag åldern bekräftad om och om igen. För visst är det så att Ronja, Birk, Skorpan, Pippi, Mio och Rasmus är typ elva allihop? För att inte tala om Enid Blytons Julian, Dick, Anne och George i "Fem-böckerna" och Maria Gripes Loella i "Pappa Pellerins dotter" som också bidrog starkt till min världsbild. Och i böcker där vi följde hjältarna upp i åldrarna - Kulla-Gulla, "Lilla huset på prärien", Katitzi, och serien om Maria till exempel - började det ofta med att huvudkaraktären var just elva år.
Det är inte så konstigt heller. Man kan bara sätta på tv:n för att se att det är elvaåringarna som bär upp Sverige. Det är de som skramlar till flyktingboenden, styr upp demonstrationer, skänker gosedjur till Rumänien, röstar igenom grön skolmat, vägrar mobbing och skriver brev till statsministern. De dominerar "Lilla Aktuellt", "REA", "Wild Kids" och varenda reportage i tidningen Kamratposten. Och det är ingen slump att "Vi-i-femman" är ett av landets äldsta tv-program, det är ju klart att man vill titta när smarta, vidsynta och kloka människor tävlar.
Men vad skiljer då mina föräldrars och min barndoms elvaåringar från dagens? Är det någon skillnad på Nils Holgersson och Viggo och Alrik Delling i PAX-böckerna?
Både ja och nej. Klassiska hjälteegenskaper som intelligens, initiativförmåga, kreativitet och god moral går aldrig ur tiden. Det är det samma i gamla och nya böcker. Men generellt kan man konstatera att hjältarna var artigare och lagligare förr, och att färre av dem var flickor. De svor mindre också.
"Fem-böckerna" tillhör dem som jag skulle säga upplevs daterade och tillrättalagda idag, med mögiga könsroller. Och även om en del av flickboksserierna håller än idag ("Katitzi" till exempel) så är det trist att de så ofta slutar med att huvudkaraktären blir kär och gifter sig.
Så slutar det knappast för starka coola Clara i fantasyserien "Vildhäxa" eller för Emily i "Amulett". Och i dagens barndeckarserier, som fortfarande ofta har ett könsblandat par eller en trio i täten, är rollerna mindre förutsägbara. Nelly Rapp, Kalle Skavank, Tre tjejer och Lasse-Maja är alla lyckade exempel för mellanåldern där.
Vi ska inte glömma antihjälten heller, för det sägs ju att humor är nästa stora trend inom barnboksvärlden. Min barndoms Gummi-Tarzan och Bert har ersatts av amerikanska Greg i "Dagbok för alla mina fans" och Tom i "Tom Gates". Men på tjejsidan är det lika sorgligt tunt med humoristiska antihjältar, då som nu.
Jag kan cykla utan att hålla i styret, ha stickiga tröjor och gå själv till mataffären men jag imponeras fortfarande av elvaåringar, så är det bara. Så krama en som du har nära och läs ihop nu i mörkaste januari. Boktipsen här intill passar utmärkt som högläsning.
1. "Ishavspirater" av Frida Nilsson (Natur&Kultur 2015). Siris syster Miki rövas bort av piraten Vithuvud, och de som rövas av honom, får slita i en gruva långt borta tills de dör. Det är syskonkärlek i hård och karg miljöoch andlöst spännande.
2. "Små mekaniska mirakel" av Lissa Evans (Raben&Sjögren 2013). Boken är som att spela ett äventyrsdataspel med elvaåriga Peter, huvudpersonen. Han hamnar i ett ödehus fullt av mystiska hemligheter, teknik, lönnfack med magiska pengar, excentriska karaktärer och en försvunnen gammal magiker som kickar igång det hisnande äventyret.
3. "Tjuvarnas herre" av Cornelia Funke (Opal 2002). Boken för tankarna till Oliver Twist, eftersom det handlar om föräldralösa barn i klorna på en kriminell man. Prosper och Bo rymmer från sin elaka moster i Tyskland till ett fattigt och kallt Venedig där Tjuvarnas herre tar sig an dem. Väldigt spännande!