Insats måste ha mål. Lär av Afghanistan. - Tolv långa år. Kanske så mycket som 27,5 miljarder kronor i totala kostnader. Fem dödade och ett trettiotal skadade svenska soldater.
Den svenska Afghanistaninsatsen 2002-2014 var både långvarig och kostsam. Dessvärre visar den sig i efterhand ha varit på många sätt förfelad.
Det framgår av den digra utvärdering som den särskilde utredaren Tone Tingsgård, tidigare socialdemokratisk riksdagsledamot, överlämnade till regeringen på torsdagen, Sverige i Afghanistan 2002-2014 (SOU 2017:16).
"Vi lägger inte skulden på den svenska militären, absolut inte, däremot tycker vi att regeringen skulle ha jobbat bättre", sammanfattade Tingsgård i P1-morgon på fredagen.
Utredningens kritik är inte överraskande, men möjligen överraskande hård.
Den övergripande slutsatsen är att det "föreligger en mycket bristfällig måluppfyllnad för det svenska engagemanget i Afghanistan".
Trots allt går det också att göra en mer positiv tolkning: här finns en del misstag, om än väldigt dyrköpta, som det är viktigt att lära sig av.
En förklaring till misslyckandet i Afghanistan är sannolikt bristen på tydliga, mätbara mål. Utan tydliga mål är det svårt att veta vad som görs rätt och vad som görs fel. Eller, för den delen, när det är dags att avsluta insatsen. Risken är att goda pengar kastas efter dåliga och att liv offras i onödan för att politiker av prestigeskäl inte vill dra sig ur för tidigt då det skulle kunna tolkas som om insatsen var ett misstag från första början.
Tingsgård lyckas med viss möda sammanfatta de svenska målen i sex punkter. Slutsatserna är genomgående nedslående.
Fattigdomen har inte minskat. Det har inte gått att upprätthålla säkerhet och stabilitet. När det gäller målen demokratisk utveckling, ekonomisk och social utveckling samt kvinnors ställning, har vissa framsteg gjorts.
Det enda område där målet nåtts är att Sveriges trovärdighet som deltagare i internationella insatser har stärkts.
Den svenska erfarenheten är inte unik. Slutsatserna i Norges utvärdering av sin Afghanistaninsats, som presenterades i juni 2016, liknar de svenska. På det hela taget har Norge inte gjort någon skillnad i Afghanistan, konstateras det. Det positiva som kommit ut av insatsen för norsk del är främst att Norge visat sig som en god allierad och i hög utsträckning nått målet att stödja USA och säkra försvarsalliansen Natos relevans.
Den svenska försvarspolitiken förändras nu åter snabbt. Nu är det på nytt försvaret av Sveriges territorium som prioriteras. Men internationella insatser pågår, exempelvis i Mali. Det lär bli fler i framtiden.
Att på olika sätt - även militära - bidra till ökad stabilitet i Nordafrika och Mellanöstern har en direkt betydelse för Europa och Sverige när det gäller att bekämpa terror och att förhindra flyktingkatastrofer. Och de stater Sverige förväntar sig stöd av i händelse av kris förväntar sig i sin tur stöd och solidaritet av oss.
Men som alltid gäller det att veta inte bara varför insatsen görs, utan även vad den förväntas åstadkomma konkret. Då kanske ännu en insats som den i Afghanistan kan undvikas.