Inte konstigt att nationalister är så förtjusta i EU - Det utmålas ibland som ett hot mot nationalstaten - men i själva verket kan europeiskt samarbete ge motsatt effekt.
Många tar avstånd från nationalismen - men vad är ens Sverige om det inte bygger på nationen? Och vad innebär över huvud taget nationalism?
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Dessa frågor har lyfts i SvD Kultur de senaste veckorna, och anknyter till den identitetskris som länge har präglat Sverige och flera andra europeiska länder. Vad är det som håller oss samman? Värderingar? Kulturarv? Språk? Nationell identitet? Medborgarskap? Och hur är det med EU, är det ett hot mot den nationella gemenskapen?
"Ta tillbaka kontrollen", lyder en nyss lanserad LO-slogan inför det stundande Europavalet i maj. Man verkar syfta till att ta kontrollen över EU:s sociala politik, men tankarna går snarare till Brexit-mantrat "Take back control".
Eller till Jimmie Åkessons ambition. Samtidigt som han förklarar att SD inte längre vill lämna EU säger han sig vilja "föra tillbaka beslutandemakten till Sverige" (Aftonbladet 31/1).
Det är lätt att förstå lockelsen i sådana formuleringar, där ordet "tillbaka" är en nostalgisk nyckel: vem vill inte återfå en bestämmanderätt som sägs ha gått förlorad. Frågan är bara vad det innebär för ett land i dag att ta tillbaka den. Vi ser ju vad Brexit har än så länge har medfört - kaos och osäkerhet.
"EU och nationalstatens återkomst" är titeln på svenska Europaforskares nyutkomna årsbok. Även här finns alltså en antydan att något - nationalstaten - tidigare varit förlorat, men nu åter kan skönjas.
Men nationalstaten har alltid spelat en central roll i EU, denna hybrid-organisation som statsvetarna Torbjörn Bergman och Magnus Blomgren beskriver som "ett outvecklat men ändå förståeligt försök att balansera överstatlighet och mellanstatlighet".
Balansgången är förstås inte så lätt. Boken rymmer bland annat intressanta resonemang om att euroländerna borde förbereda en "vänskaplig skilsmässa" och splittra valutaunionen, samt att flyktingpolitiken i huvudsak bör förbli nationell.
Osäkerheten kring var gränserna för EU egentligen går - både geografiskt och politiskt - bidrar till att unionen kan framstå som ett hot, och antas därmed också göda nationalism som en motreaktion.
Men man kan också se det på ett annat vis. Det kan finnas anledning att åter plocka fram den brittiske historikern Alan Milwards bok "The European rescue of the nation-state" från 1992. Han ser det tvärtom som att det europeiska samarbetet har blivit räddningen för kontinentens nationalstater. Tack vare detta har de europeiska länderna, såsom världen har utvecklats sedan 1945, klarat sig så väl.
Milward är skeptisk till föreställningen att Bryssel skulle begränsa den nationella friheten: "Friheten att simma i en avloppsflod, liksom friheten att äta middag på Ritz, är en alltför abstrakt princip för att avfärda en politisk organisation. "
Genom EU kan tvärtom relativt små länder få frihet, makt och kontroll som de annars bara kunde drömma om: en tyngd i förhandlingar gentemot stora världsmakter, en möjlighet att bidra till en klimatpolitik som verkligen gör skillnad samt att tillvarata egna intressen på en stor europeisk marknad. Det är dock ingen enkel sak, och det gäller att politikerna förmår att se valmöjligheterna och även formulera dem för väljarna.
EU skapades till stor del för att kringskära en destruktiv nationalism och omöjliggöra ett nytt krig på kontinenten. Det är en ödets ironi om EU:s framgångar nu i stället göder nationalismen, genom att ge en illusion om nationell självtillräcklighet. Om EU inte fanns, och våra små länder var utlämnade att ensamma navigera i världen, är det långtifrån säkert att nationalstaten skulle te sig som ett lika tryggt alternativ.
Det kanske inte är så konstigt att Europas nationalister verkar bli alltmer förtjusta i EU och inte längre vill lämna samarbetet. Unionen erbjuder inte bara en trygghet för nationalstaterna, utan "Bryssel" och "byråkraterna" är också evigt tacksamma syndabockar. Man kan anspela på idén att ta tillbaka kontroll och makt, utan att egentligen vilja göra det. Man kan spinna drömmar om nationell samhörighet, utan att låtsas om att de är beroende av europeisk gemenskap.
Men för att på riktigt återvinna en känsla av frihet, kontroll och makt är det troligen bättre att vara öppen med att Europas nationalstater behöver ett fungerande EU - precis som EU behöver fungerande nationalstater.
Tf