Invandringen går inte att spinna bort - Trots att jag tyckte att jag hade god tid på mig hade det redan dragit igång på scenen när jag kom ner i Almedalen. Strålkastarna blixtrade och ljudanläggningen pumpade. Publiken applåderade entusiastiskt.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Lika för alla! Slagorden på scendekoren kändes igen. Men det var något obekant med partiledaren som självsäkert stegade ut på podiet. En ståtlig medelålders kvinna, powerdressad men ändå ledig i ljusblå dyr kofta, håret slickat bakåt - hon påminde om Siv Jensen från norska Fremskrittspartiet.
Det tog några sekunder innan jag begrep. Viaplay filmatiserar Per Schlingmanns spänningsroman "I maktens öga" (Piratförlaget, 2017), som ju utspelar sig bland spinndoktorerna i politikerveckans Almedalen. Det hela ska bli en tv-serie med namn "Den inre cirkeln". Anna Bjelkerud, senast känd från SVT:s serie "Vår tid är nu", spelar statsminister Elvira Kropp. Det var henne jag såg på scenen. I andra roller spelar Niklas Engdahl, Nanna Blondell och Ebba Hultkvist.
Så har det då slutligen hänt. Almedalen har helt tappat verklighetskontakten och knoppats av till ett parallellt fiktivt universum.
Väljarna har annars skickat en tydlig signal. Från att tidigare ha spelat marginell roll i val, har invandring seglat upp i topp, när folk ska ranka vad som är viktigast i olika opinionsmätningar. Samma sak går att se i det växande stödet för det parti som under lång tid representerat tydligast kritik av den förda invandringspolitiken. Sverigedemokraterna har dubblat sitt väljarstöd sju val i rad.
Hur möter då de övriga sju riksdagspartierna denna efterfrågan? Knappast alls, skulle jag säga.
I Almedalen var invandring något av en ickefråga i partiledartalen. Nämndes migrationen överhuvudtaget, så behandlades den som om problemen redan hade åtgärdats. Som om åtstramningsreformerna 2016 var allt man hade för avsikt att göra.
Det är knappast givet att väljarna ser saken så. Enligt Migrationsverkets senaste prognos, i maj, beräknas antalet nya asylansökningar stiga till 29 000 nästa år, och året därefter till 35 000. Därutöver tillkommer anhöriginvandringen. Migrationsverket räknar med omkring 55 000 anknytningsärenden om året.
Är det lagom? Det verkar partierna inte vilja diskutera.
Moderatledaren Ulf Kristersson var ett undantag. Han vill "bilda och leda en regering som driver en ansvarsfull migrationspolitik". För detta ämnar han bjuda in Stefan Löfven och Socialdemokraterna till "en långsiktig och blocköverskridande överenskommelse om en stram och civiliserad migrationspolitik".
Det är förstås oklart om väljarna anser att det beskedet räcker. Om jag vore strateg på moderatkansliet skulle jag oroa mig för att planerna på en blocköverskridande överenskommelse ytterligare förstärker Sverigedemokraternas position som enda parti med minskad asylinvandring på agendan. Men till skillnad från övriga partiledare i Almedalen berörde Ulf Kristersson i alla fall frågan.
Övriga, förutom en. SD:s Jimmie Åkesson gjorde det förväntade. Han tog Stefan Löfvens löfte om att göra valet till "en folkomröstning om välfärden" och förklarade för sina väljare varför det i princip är samma sak som en folkomröstning om invandringspolitiken.
Så vann SD ytterligare en seger på walkover.
Det är möjligt att partierna tar taktiska hänsyn som jag inte känner till. Man vill använda Almedalen för att lyfta annat än vad som kommer fram i tv-debatterna, kanske.
Det stärker snarast bilden av politiker i ett parallellt universum där spinn är viktigare än sak.