Jag ser inget hopp om fred - KILIS. Om fem år kommer din fru att vara dödad av en bomb.
När dina barn frågar varför, har du inget svar.
Din sons hörsel kommer att vara förstörd på grund av raketerna som slog ner 200 meter från honom.
Din dotter kommer sluta prata.
Din svåger kommer att skjutas till döds.
Din systers båda bröst kommer att vara bortopererade på grund av splittret som träffade hennes överkropp.
Hon kommer inte få någon medicin för smärtan.
Din hemstad kommer att ligga i ruiner.
Ditt öde är långt ifrån unikt, alla du känner som fortfarande lever, kommer att leva i samma mardröm.
Inget av detta kunde 38-åriga Mohlis Heser Neccar föreställa sig när protesterna mot president Bashar al-Assad startade i mars 2011.
Vem hade kunnat göra det?
- Jag förstod att regimen inte skulle tillåta en revolution, men ingen hade kunnat tro det här. I dag slåss Iran, Ryssland och Hesbolah i mitt hemland och ingen kan se något hopp om fred.
Vi träffar honom i en olivlund alldeles vid gränsen till Syrien, fyra mil från Aleppo. Här har han bott de senaste 20 dagarna sedan han nattetid korsade gränsen in i Turkiet. En filt på marken markerar hemmet för Mohli och hans barn Mustafa, 10 och Minar, 7.
16 familjer lever i snåren.
Härifrån ser det inhägnade flyktinglägret vid gränsen med modulhus, rinnande vatten och matutdelning flera gånger per dag.
Där är det fullt.
Familjerna utanför fruktar att turkiska polisen snart ska komma och utvisa dem tillbaka till hemlandet eftersom de alla har tagit sig över gränsen olagligt.
Jämfört med för ett år sedan är det bara ett fåtal flyktingar som lyckas ta sig ut ur Syrien till Turkiet. Uppgörelsen med EU innebär för Turkiets del motsvarande 30 miljarder kronor för att hantera flyktingsituationen och förhindra människor att ta sig vidare in till Europa.
En av de första åtgärderna Turkiet gjorde var att stänga gränsen in till Syrien.
Från att i stort sett ha släppt igenom alla flyktingar så länge de hade ett godkänt pass till att stoppa alla som inte har direkt livshotande skador. Amnesty International har flera gånger slagit larm om att flyktingar systematiskt skickas tillbaka in i kriget. Tvångsdeportationer sker så gott som dagligen.
- Min fru har varit död i två månader, vad som än händer kommer jag inte att låta mina barn skickas tillbaka in till kriget, säger Mohlis.
Hans tioåriga son Mustafa bryter in i samtalet och berättar på ett barns sätt om attacken som dödade mamma.
- Vi satt hemma och tittade på tv när vi hörde flygplanen. Pappa tog mig och min syster och sprang ut, men mamma blev kvar hemma. Sen kom grannarna och sa att hon var död.
Splitter från en bomb hade perforerat väggarna till familjens hem.
- Vi hade ingenstans att ta vägen så vi bodde kvar ännu en tid i huset där min fru dog. Någonstans inbillade jag mig att vi var säkrare där nu, att de inte skulle bomba samma hus en gång till.
Det gjorde de.
Mochlis räknar dagarna bakåt.
- Det var 22 dagar sedan tror jag. Vi hörde att ett plan i luften och jag tog barnen och sprang in i badrummet.
Han försöker beskriva hur det är att försöka trösta två förtvivlade barn och samtidigt frukta att varje sekund kan vara deras sista.
- Till slut låset det sig, du har ingenting att säga till dem utan du blir helt kall.
Samma natt tog han beslutet att försöka fly tillsammans med sina barn och sin syster som blivit änka.
- Bomberna slog ner bara 200 meter från oss och min sons hörsel förstördes, men någonstans är jag glad att vi alla lever. Jag vet inte vad som kommer att hända nu.
Om fem år kommer du att bo under ett träd.
Du kommer inte kunna ge dina barn mat varje dag utan att tigga.
När vintern närmar sig har du inte ens en presenning att spänna upp till skydd mot regnet.
Världen står handfallen när kriget fortsätter.
Turkiet vill skicka tillbaka dig in i helvetet.
Inget av detta hade Mochlis Heser Neccar kunnat föreställa sig.