Jag vet ju inte ens om de lever - Han sitter vid sin laptop i Kulturföreningen Royals lokal bakom Rosengårds Centrum i Malmö. Egentligen är det ganska meningslöst, det vet han.
- Jag har inte haft kontakt med dem på femton månader. Inte sen jag flydde från Mosul, suckar Abdulrahman Altaee.
Internet, telefonlinjer till omvärlden - allt stängde Islamiska Statens jihadister ner när de erövrade miljonstaden Mosul för två år sen. Nu inför den stora offensiven som ska driva ut terrorsekten från hans hemstad följer Abdulrahman händelseförloppet timme för timme via de arabiska nyhetskanalerna.
Medan han berättar sin historia knäpper han omväxlande händerna över bordet och gnider sig ansiktet. Ögonen lyser av oro.
- På nätterna kan jag inte sova. Jag drömmer hemska drömmar. Att mina föräldrar, min bror och mina systrar redan är döda.
Fram till juni 2014 levde Abdulrahman ett vanligt liv i en vanlig sunnitisk familj i Mosul. Jobbade, pluggade webbdesign och umgicks med kompisar. Men när Islamiska Staten invaderade med sina svarta fanor och skrämde den irakiska armén på vild flykt ändrades allt.
- Man vaknade en morgon och så hade Daesh, det där kriminella gänget, tagit över stan. Man visste inte vad som skulle hända. Men det var som allt bara stannade. Allt liv i staden bara dog.
Skräckväldet började omdelbart. Avrättningar. Drakoniska bestraffningar av alla som inte följde IS stenhårda sharialagar. Tvångsäktenskap.
- Flera av mina vänner blev tvångsrekryterade. De som vägrade blev dödade, berättar Abdulrahman Altaee.
Under de månader han levde under Kalifatets skräckvälde såg han de utländska jihadisterna, de som rest ner från Europa, och som av många utpekats som de mest blodtörstiga mördarna.
-Jag förstod att de kom från Europa, men jag vet inte vilka länder, eftersom jag inte förstod deras språk. Kanske var någon från Sverige. Några talade engelska. Jag minns att jag tänkte: Vad är det för en mäktig organisation som kan locka så många utlänningar. Det skrämde mig att de var så organiserade.
Många Mosul-familjer fick sina hus och sina ägodelar konfiskerade, däribland Abdulrahman Altaees föräldrar.
- Vi blev tvungna att dela på oss och gömma oss hos släktingar och vänner, säger han.
Från början var det meningen att hela familjen skulle försöka fly tillsammans. Men att smyga ut sju personer kräver omfattande planering. Till slut gav sig Abdulrahman av ensam. Med hjälp av människosmugglare som tog bra betalt tog han sig ut ur miljonstaden och via Turkiet till Europa.
Den 24 juli 2015 anlände han till Sverige. Men trots att det gått femton månader har Migrationsverket ännu inte hunnit påbörja hans asylutredning.
- Jag önskar att jag fick gå på sfi och lära mig svenska. Jag måste sysselsätta mig för att inte hela tiden oroa mig. Jag går på biblioteket och läser, på språkcafé, jag jobbar med min hemsida och jag träffar kompisar. Men det är svårt att fördriva tiden. Mardrömmarna kommer hela tiden.
Oron och ovissheten är det värsta, säger Abdulrahman. Jag frågar om hans farhågor för systrarna. Det ju känt att IS-jihadister våldtagit kvinnor och flickor, gjort dem till sexslavar i "äktenskap".
Han ruskar på huvudet.
- Det är klart att jag oroar mig för det. Men jag tror att det framförallt är jezidiska flickor som de tvingat till äktenskap.
Under två års styre har IS förstört en mängd religiösa och kulturella byggnader i Mosul. På senare tid har staden bombarderats från luften. Risken är uppenbar att det som ännu inte lagts i ruiner kommer att raseras under det stundande slaget.
Abdulrahman Altaee tror aldrig att han kan återvända hem.
- Jag vill bygga min framtid här i Sverige.
De förestånde striderna blir mycket blodiga, fruktar han.
- Jag hoppas de kan driva ut Daesh ur Mosul så fort som möjligt så att människor kan leva i fred. Men det blir inte lätt.
- En dag kanske min familj kan komma hit till Sverige
En kort ögonblick funderar Abdulrahman Altaee. Sen säger han: "Fast jag vet ju inte om de fortfarande lever. "