Kan Amal väcka världen? - "Vet du hur Amal dog?"
Jag pratar med den jemenitiske lokaljournalisten Essa Alrajihi. Han har vid upprepade tillfällen varit hemma hos Amal och hennes föräldrar i det flyktingläger de bor i, och nu återberättar han hur orden föll då de träffades häromdagen. Då hade Amal först hunnit bli världskändis, hon blev det i samma stund som hon prydde reportaget om krigets svältande offer i Jemen som publicerades i New York Times den 26 oktober. Bilderna, och framförallt fotografiet på den lövtunna Amal på en sjukvårdsbrits, var så starka att tidningen någon dag senare kände sig manad att förklara publiceringen i en text med rubriken: "Därför valde vi att publicera bilderna på de utmärglade jemenitiska barnen".
Tyler Hicks bild av den sjuåriga Amal har i all sin enkelhet en slagkraft som har fått vissa att jämföra den med Nick Uts berömda bild av Kim Phuc, den lilla napalmdrabbade skrikande flickan från 1972, som sägs ha vänt den amerikanska opinionen. Hon överlevde - det gjorde inte Amal.
Nu berättar hennes mamma Mariam Ali om hur flickan som bar namnet Amal, "hopp", tynade bort och dog för Essa Alrajihi som i sin tur berättar vidare för mig:
"Jag kunde inget göra. Vi saknar pengar, både till mat och till sjukvård. När jag förstod att min dotter var på väg att dö tog jag henne i min famn och bar henne springande mot sjukhuset. Det regnade. Hon dog där i regnet. "
Nu fruktar Mariam Ali, liksom Amals pappa Hussain, att deras fem överlevande barn riskerar att gå samma väg.
Det är mot denna katastrof i Jemen som världen nu, slutligen, vänder sina blickar. I fyra år har mina 28 miljoner landsmän levt i ett inbördeskrig som varit ett rent helvete och bara blivit värre. Saudiarabien understött av Förenade Arabemiraten - och indirekt av USA - har lett en allians som stött regimens krig mot huthirebellerna. Det har lett till tusentals oskyldiga offer, hjälporganisationen Islamic Relief talar om 9000 döda och 50 000 skadade under detta krig. Andra siffror säger att tre fjärdedelar av landets invånare är i behov av nödhjälp. Ekonomi och infrastruktur är fullständigt ödelagd. Koleraepidemi och svältkatastrof råder. För många har det säkert varit relativt okänt att Jemen, framför Syrien och Afghanistan eller andra katastrofer, sedan en tid klassas som världens värsta humanitära kris.
Inför denna situation har världssamfundet hittills inte agerat särskilt mycket. Inte heller har det lyckats få fram mat och medicin i tillräcklig utsträckning mot svälten som skördar allt fler dödsoffer i landet.
"Jemen står vid ett stup. Den humanitära katastrofen är ingen naturkatastrof. Den är orsakad av människor. Vi måste göra allt vi kan för att inte dagens redan gräsliga förhållanden ska förvandlas till den värsta svältkatastrofen vi har sett på decennier," sa FN:s generalsekreterare Antonio Guterres för en tid sedan.
Under tiden fortsätter den Saudiledda koalitionen sina massiva attacker i Jemen, bland annat i provinsen Hodeida där de intensiva attackerna har gjort det svårt för hjälporganisationer att nå fram med sin hjälp. Islamic Reliefs chef i Jemen, Mohammed Baloch, ger en ögonblicksbild av hur läget är:
"Under de senaste fem månaderna har 700 000 människor här i provinsen tvingats på flykt och de kvarvarande lever under starkt hot. Varje natt kan vi höra dussinet flygattacker mot närmaste stad och artillerield mellan regeringsstyrkorna och huthierna. Gatorna är öde kvällstid och butiker och marknader är stängda. "
Relativt få jemeniter har flytt utomlands eftersom Jemen är så pass stängt. Men för oss som finns i USA och Europa rusar tankarna - vad kan vi göra? På sociala medier pratar vi, diskuterar allt härifrån exilen.
"Det är en känsla av sorg och skam när jag ser bilden på Amal", säger min USA-boende vän Mohammed Ali, "men vad kan jag egentligen göra?"
Nu tycks äntligen världen göra något, i alla fall. Före november månads slut hoppas USA:s försvarsminister James Mattis på en vapenvila - följt av fredssamtal förlagda till Sverige.
Men frågan är om inte bilden av Amal var minst lika viktig.
Nu vet världen att hon hade kunnat leva.
Översättning och bearbetning: Johan Malmberg