Kan någon modernisera Stefan Löfven? - Lågkonjunktur på väg men inga reformer i sikte.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Vi har all anledning att möta lågkonjunkturen med bävan. Sverige har inte på länge ägt förmågan att förändra för att rätt möta det som komma skall. Det var precis vad som skedde 2015 när världen ställdes i brand och människor flydde för sina och sina barns liv.
Hade Sverige haft regeringar som uppdaterat de gamla regelverken och förhållit sig till förändring som något lika självklart som positivt hade allt sett annorlunda ut. Det handlar om att ständigt anpassa praxis och system efter det nya i stället för att tvinga in det nya i gamla strukturer.
Men vårt land har främst förvaltat och småskruvat på gamla byggen. Allt i tro att om man bara önskar det hett nog, kommer världen att förbli precis som den alltid varit. Själva socialdemokratin syftade till att ordna till det så bra att ingen längre skulle vilja ändra något. Man skulle bli färdig. Lite finlir bara, så var Sverige på banan igen. (Det är en gåta hur det, med få korta undantag, kunnat fortgå ända till i dag. )
När flyktingvågen nådde Sverige var vi inte på något sätt förberedda. Dels för att den politiska makten inte tycktes vilja inse eller artikulera de svårigheter som väntar när hundratusentals människor kommer flyende, dels för att vårt mytomspunna svenska system inte följt med tiden. Vi har fortfarande en välfärdsstat som utformats för ständigt behövande klienter. Till och med de borgerliga partierna talar innerligt om att "inte montera ned välfärdsstaten" som om den vore synonym med välfärd och välstånd.
Vi har en bostadsmarknad som sedan länge ödelagts av planekonomiska spelregler och en arbetsmarknad som flämtar under storskalighetens korporativism. Världens så kallade modernaste land har strukturer från 1950-talet.
När lågkonjunkturen kommer är det samma grupper som alltid som kommer att fara illa. Och det är exakt samma grupper som socialdemokrater i alla partier tror och påstår att Sverige är världsbäst på att ta hänsyn till. Det är egentligen precis tvärt om.
Arbetslösheten, den som nästa år skulle vara lägst i Europa, kommer att stiga. Varken långa eller korta jobb kommer att erbjudas den som anmält sig hos Arbetsförmedlingen. Ingen kan förmedla något som inte finns. Korta anställningar liksom rätt att konkurrera med lägre löneanspråk är två stängda dörrar som annars ger chans till alla dem som står utanför. I stället hänvisas man till socialbidrag som inte räcker långt.
När nya arbetssätt, som taxitjänster via appar, eller uthyrning av både verktyg och mänsklig handkraft ses som hot mot den svenska modellen och jagas ur landet står vi där. Hellre en gammal svensk modell än delningsekonomins nymodigheter. När medborgare börjar hyra ut såväl sin egen tid som husrum och enklare tjänster dröjer det bara några veckor innan riksdagen debatterar hur dessa nya fenomen ska beskattas och regleras. (Detta har alltså hänt. )
I söndagens partiledardebatt var Löfven mer frånvarande i blicken än någonsin och hans rop till Jonas Sjöstedt i TV-studion "Vad ska vi göra då? Vad ska vi göra då?" kom från en skärrad statsminister. Nu väntar lågkonjunktur, tillväxttakt som minskar, färre som får jobb, fler som får gå, färre som satsar på nya idéer och lånar ut pengar. Välståndet växer inte lika fort som befolkningen och alla de som har klassresan framför sig får ställa sig i kö, precis som vi brukar i Sverige.
När statsministern inte med ett ord nämner systemreformer för att klara såväl immigration som lågkonjunktur är det mycket illavarslande.
Tf