Kan vara ett helvete att ta sig in i port på Östermalm - Hur blir man svensk? Arash Sanari vet. Det som skavt sedan läkarens uppväxt på Tjörn - dit familjen flyttade för att bli svenskar på riktigt - är "välviljans rasism", en frätande mix av otydliga regler och fördomar.
"Projekt svensk" startade i föreningslivet. Pappa Jamshid anmälde sina barn till skidskytte, pistolskytte, bågskytte, balett, ridning, isdans och hockey, schack, judo och karate.
Pappans hembyggda integrationsprojekt visste inga gränser. Med svart hår och för stora glasögon fick unge Arash träna cheerleading i ett hav av blonda flickor. Han deltog i "varenda bollsport som existerar. "
I boken "Sverigevänner: Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn" beskriver Sanari, i dag läkare i Stockholm, sin uppväxt på 80-talet.
På lördagarna mådde Arash illa. På ett föräldramöte hade pappan informerats om konceptet "lördagsgodis". Alltså beordrades barnen att trycka i sig hela godisransonen på en dag.
- En grej som mina föräldrar reagerade på när de flyttade hit var att så många saker i Sverige bara… fanns, säger Arash Sanari.
- Saker bara var där. De flesta verkade ointresserade av varför. Svenskar verkade inte så intresserade av de grundläggande frågorna. Varför har er tidning presstöd? Det bara är så.
Föräldrarna var välutbildade storstadsmänniskor. Jamshid, doktor i kemi, träffade mamma Gita i Paris när de studerade. Båda var födda och uppvuxna i metropolen Teheran och flydde under kriget som följde på den iranska revolutionen. 1986 stod så familjen på en flyktingförläggning i Laxå.
Familjen Sanari fascinerades över samstämmigheten av åsikter i det nya hemlandet. Pappa Jamshid gjorde ett test: under ett år tog han upp samma fyra ämnen på alla middagar med svenska bekanta. Invandring, dödsstraff, rätten att bära vapen och monarkin. Inte en avvikande åsikt luftades.
- Det här var nog starkare på 80-talet, men jag tycker det är tydligt fortfarande, säger Arash Sanari.
- På ett sätt liknar det inte hur man tänker i en utvecklad demokrati, utan faktiskt mer hur man tänker i en diktatur. Svenskar tror på idén om "Sverige" lite som djupt religiösa tror på sin religion.
När Arash Sanari började skolan fick han inte gå i en vanlig klass, utan tillsammans med andra barn som invandrat och därför ansågs dela samma erfarenheter.
15 iranier bildade något som kallades "rosa grupp". Pappa Jamshid skämtade om att inte ens förskoleklassen i Teheran varit lika persiskt homogen.
Det blev ett problem när Arash efter en termin inte lärt sig ett ord svenska.
"Projekt Svensk" var hotat. Så familjen bestämde sig för att flytta till Tjörn. Där fanns inga andra invandrare. Alltså skulle det inte gå att undvika att bli svensk.
Barnen lärde sig mycket riktigt språket snabbt, men de vuxna blev isolerade.
Vid det här laget var Arash själv med på integrationståget. Han jobbade hårt för att behålla vänner och slipa ned synliga olikheter, och blev en medlare i eventuella kulturella konflikter.
Aldrig att han skulle berätta för sina föräldrar att han inte fick mat när det var middagsdags hemma hos klasskompisar.
En söndag hos en kompis drog middagen ut på tiden. Mamman i familjen bjöd till slut ned Arash till bordet, men bara för att sitta med - han serverades inget att äta. Det slutade med att Arash plockade upp några rester ur en hundskål när ingen såg. Fetaost och tomat som hunden ratat.
- Hade jag berättat det för mina föräldrar så hade de ju ringt upp och skällt. Att inte bjuda ett barn på mat i sitt eget hem - det var i princip en aggressionshandling där vi kom från. Som om du skulle låta någon annans barn åka bil stående i framsätet utan bälte.
Barnens väg in i samhället gick med expressfart. För föräldrarna var det trögare. Kemiingenjören Jamshid kunde inte alla koder på de arbetsplatser som var tillgängliga, fick nej på den ena jobbansökningen efter den andra och slutade som taxichaufför. I dag bor han i en av Stockholms förorter. Sonen Arash, läkare och författare, bor i stadsdelen som är på väg att bli stadens rikaste - Vasastan.
Föräldrarna offrade sin egen integration för barnens. "Bra för din integrering, katastrofal för vår", var Jamshids analys av flytten till Tjörn.
Ett vanligt mönster, enligt Arash Sanari.
- Väldigt många av mina vänner som invandrat har dåligt samvete för sina föräldrar. För att föräldrarna har offrat sig. Ingen av mina svenska vänner känner så. Av naturliga skäl.
När Arash Sanari tänker tillbaka på sin uppväxt är det en sak som skaver lite extra: det han kallar "välviljans rasism" - att svenskar förväntar sig mindre av honom som invandrare.
I skolan fick Sanari, som antogs vara muslim, alla rätt på religionsprovet, för att han enligt läraren "visste så mycket om sådant". Även när han skrev fel svar på frågan om hur många suror Koranen innehåller.
- Ända sedan jag var liten har det här beteendet stört mig. Och jag blir verkligen en åsna i sådana situationer - min flickvän kan tycka att jag är knäpp. Men det blir en konstig grej i hjärnan på en när folk nästan utgår från att man är handikappad.
Sanari beskriver den svenska blandningen av otydliga regler och fördomar som "en frätande kombination".
- Sedan finns ju den vanliga rasismen också. I dag är jag utbildad läkare, men på grund av mitt utseende kan det fortfarande vara ett helvete att ta sig in i en trappuppgång på Östermalm när man ska göra hembesök. Vissa förment goda människor försöker hjälpa en in. Andra försöker kolla ens leg. Det blir svårt att veta hur man ska förhålla sig.
I boken beskrivs hur pappa Jamshid får beröm för sin svenska efter bara några månader i det nya hemlandet. Samtidigt kan han knappt göra sig förstådd bland kollegor.
De låga förväntningarna stängde dörrar. Hur skulle han kunna lära sig den myriad av koder som gällde i detta exotiska och tysta samhälle, om alla bara log och berömde?
- Min pappa blev aldrig förvånad av rasism, säger Arash Sanari.
I sin ungdom reste pappan i Belgien och såg en gång en skylt med texten: "Inga svarta eller halvsvarta välkomna".
- Något så grovt hade man ju inte ens kunnat ha i Iran, säger Arash.
- Men när pappa kom till Sverige kunde han nästan romantisera den skylten. Det är i alla fall något tydligt med den rasismen. Vilka är välkomna, och vilka är det inte? I Sverige berömde man sig om att inte ha några klassklyftor, men världen var ändå stängd. Snälla, säg bara var målstolparna står! Om man är öppen med vad det handlar om så behöver man inte vara förment snäll sen.
I dag ställer sig Arash Sanaris pappa frågan om det verkligen var värt det.
I sonens bok är han noga med att inte framstå som en martyr, och talar ofta om att "alla offrar något".
- Men med facit i hand, om man kommer från en kultur där precis allt hela tiden handlar om umgänge, om att träffa andra människor, till ett Sverige där man hamnar utanför? Då kanske det är bättre med ett hemland i krig? Pappa offrade sin livskvalitet, säger Arash Sanari.
- Han brukar säga att han för sin egen del nog hellre hade stannat kvar, med facit i hand.
Familj: Pappa Jamshid, mamma Gita och systrarna Camellia och Elina. Bor i Stockholm med flickvännen Maria.
Växte upp på Tjörn. Studerade till läkare vid Uppsala universitet. Numera specialist inom allmänmedicin i Stockholm.