Kaurismäki favorit i Berlin - Hur visualiserar man flyktingkatastrofen? I Victor Lindgrens "Kometen" - den enda svenska filmen uttagen i den officiella tävlingen här i Berlin - skildras en somalisk flykting i Sverige. Det är en vacker, poetisk berättelse som startar med en bild tjusig som en tavla: ett mörkt, hotfullt brusande hav i slowmotion.
Sådant där estetiserande sysslar inte den finske filmnestorn Aki Kaurismäki med. Öppningsscenen i hans comebackfilm "Ljus i natten" påminner om den i "Kometen". Men Kaurismäki riktar bara kameran rakt ner i det dassigt gråblå vattnet i Helsingfors hamn och panorerar därefter kvickt till ett fartyg på väg in. Klipp till lastutrymmet och en sotig man som dyker upp från sitt gömställe i en kolhög. Vackert är det inte, men effektivt berättat. No bullshit.
I sin förra film, den hyllade "Mannen från Le Havre" (2011) berättade Kaurismäki om ett äldre par i Frankrike som gömmer undan en afrikansk flykting. "Ljus i natten", del två i en tänkt trilogi om flyktingkatastrofen, handlar om en syrisk man som hotas av utvisning från Finland, men som hittar ett gömställe och ett hem på en solkig restaurang som drivs av ett gäng vinddrivna existenser. Restaurangägaren (gestaltad av Kaurismäki-veteranen Sakari Kuosmanen) är på sätt och vis själv på flykt, från sitt havererade äktenskap med en alkoholiserad fru.
Kaurismäkis filmer utspelar sig, likt Roy Anderssons, i ett slags parallell verklighet som ger dem en förhöjd, sagoaktig ton. Människorna visar sällan en tillstymmelse till känslor och har en märklig faiblesse för gammal teknik (polisen i "Ljus i natten" knackar på skrivmaskin). Och visst är filmen en saga om gemenskap och solidaritet på samhällets botten - som när den syriske flyktingen räddas från nynazister av ett gäng a-lagare och uteliggare, eller när restaurangägaren under sin propra kostym, sin isterbuk och machofinska karghet visar sig ha ett hjärta av guld. Det är dessutom regissörens roligaste film på över ett decennium; lätt i tonen trots det svåra ämnet.
"Ljus i natten" hade premiär i Finland häromveckan och fick ett ljummet mottagande i hemlandet, men som en finsk kollega påpekade för mig kanske det mer har att göra med att Kaurismäki varit i offentligheten så länge att folk är trötta på honom - han har varit finsk films stora affischnamn sedan 80-talet. På Berlinfestivalen landade filmen desto bättre, och det märktes att det för många var ett kärt återseende av en av den samtida filmens stora humanister, vars engagemang för individer i samhällets rännsten känns mer angeläget än någonsin.
"Ljus i natten" har fått det hittills högsta genomsnittsbetyget av kritikerna, och lär ligga bra till för Guldbjörnen när Berlinfestivalen avslutas på söndag. I så fall skulle det bli andra året i rad som en film om flyktingkatastrofen vinner i Berlin - förra året gick priset till Gianfranco Rosis dokumentär "Bortom Lampedusa".