Klangrikt om liv, kärlek och mod - Han gör några av sina mest älskade sånger i spännande arrangemang. Även om en rytmsektion ibland saknas, lyckas keyboard och gitarr tillsammans med violiner och cello slå an ett känslomässigt djup som tidigare turnéband saknat. Konserthusets akustik är ju perfekt för Stråkkapellet.
- Applåderna hörs jättebra, berömmer Mikael Wiehe.
Det är musikaliskt, melodiskt och medryckande. Stråkklangerna ger dramatisk nerv åt texter och melodier vi har hört en massa gånger. De placeras både på den lövade dansbanans rustika bräder med Lasse Stefanz (även om ingen dansar) och på salongens polerade ekparkett. Scenljuset är sparsmakat, övrig rekvisita saknas.
Mikael Wiehe, 70 år, sjunger om det politiska och det privata: "Jag vill bara va' en gammal man" och "Jag vill leva tills jag dör". Men någon mental gubbighet märks inte av. I välformulerade introduktioner förklaras vad sångerna handlar om. Gamla sånger blir som nya.
Rytmiskt påträngande "Flickan och kråkan" kunde ha varit skriven nu, inte för trettiofem år sedan. Neil Youngs "Ohio" blir "Dödens hav". Så görs en 45-årig protestlåt dagsaktuell om flyktingtragedierna till havs. "Som ett andetag" får sitt definitiva arrangemang. Det klingar ömsom inbjudande mjukt, i nästa stund dominerar mörka dissonanser.
Konserthuset är inte halvfullt, men den jämnåriga publikens respons är det inget fel på. Det hörs spontana applåder efter de fina soloinpassen. Han tackar Nobelpristagaren i litteratur för vad han gett honom att tolka. Dylan är pappa till "Ring i alla klockor", titellåten på det nysläppta albumet (där flera av konserten nummer finns med i stråkarrangemang). Finstämda Taubeliknande "Nocturne" avrundar en nära två timmar hör- och tänkvärd konsert.