Kris à la Malta. EU söker svar. - Står Europa inför en ny flyktingkris? EU:s nuvarande ordförandeland Malta varnar för det. Premiärminister Joseph Muscat har kallat till extra toppmöte i slutet av veckan och väntas lägga fram förslag för att möta migrationen.
Ämnet lär vara självskrivet också när statsminister Stefan Löfven (S) tar emot Tysklands förbundskansler Angela Merkel i Stockholm på tisdag.
Muscat vill se ett flyktingavtal med Libyen som liknar det som tidigare slutits med Turkiet. EU skulle kunna skicka tillbaka personer som anses sakna skyddsskäl till Libyen - i utbyte mot ekonomiskt stöd till regeringen i Tripoli. Italien har redan, på egen hand, tagit steg mot ett sådant avtal och EU-kommissionen har uttalat stöd för Roms initiativ. Men parterna uppges stå långt ifrån varandra och oklarheterna är många.
Och frågan är vad ett sådant avtal skulle vara värt.
För att lyckas förhindra att flyktingar ger sig ut på Medelhavet skulle Libyen behöva starka statliga institutioner, vilket landet idag saknar. Regeringen i Tripoli stöds visserligen av FN, men landet är djupt splittrat och en kamp om makten pågår inför öppen ridå.
Flera EU-länder vill också se läger inne i Libyen där EU och FN skulle kunna bedöma om människor har skyddsbehov. Tanken är att dessa flyktingar sedan skulle få fri lejd till Europa, men återigen blir den svaga staten ett problem. Sverige hör till de länder som på goda grunder påpekar att den libyska regeringen knappast kan garantera de flyendes säkerhet.
Dessutom kvartstår frågan om på vilket sätt EU-länderna ska ta ansvar för dem som har flyktingskäl.
Av de 160 000 flyktingar som skulle fördelas inom unionen enligt ett avtal från hösten 2015 har bara drygt 8 000 omplacerats. Motståndet mot att ta emot flyktingar är fortsatt stort på många håll och i höstas fördes diskussioner om att låta medlemsländer köpa sig fria från ansvar. Men stora mottagarländer som Sverige och Tyskland gjorde givna invändningar. Det är och förblir genom jämnare fördelning som EU kan lösa flyktingfrågan. Allt annat är nödlösningar.
När EU-kommissionen nyligen gav klartecken till bland annat Sverige och Danmark att fortsätta med tillfälliga gränskontroller betonades det att detta endast bör ske som en sista utväg. Flyktingströmmen har minskat väsentligt sedan de infördes. Men som Joseph Muscat påpekar kan det inte uteslutas att situationen förändras framåt våren.
Trots den höga ambitionsnivån lär flyktingfrågan knappast lösas under Maltas ordförandeskap. Den lär inte bli mindre låst av att Nederländerna och Frankrike snart går till val. I båda dessa länder räknar EU- och invandringskritiska partier med betydande framgångar.
Förhoppningsvis lyckas malteserna ändå föra diskussionen framåt. Unionen behöver en intern flyktinguppgörelse värd namnet och därtill ett bra samarbete med utomstående länder.
Skyddsbehovet hos människor i EU:s närhet lär dessvärre bestå under överskådlig tid. Och en union som bygger på humanistiska värden måste rimligtvis kunna möta dem med något anständigare än interna bråk och stängda gränser.