Ljuset strilar ändå alltid in - "jag bor i en sorgsen sång", skriver Jonas Bergh i "Jag letar efter halsband", hans femtonde bok och första regelrätta diktsamling.
Egentligen har väl poesin funnits där hela tiden. I den flimrande, jäktande, bultande prosa med vilken författaren i roman efter roman skildrat tilltufsade människor i utkanten. Och i senaste boken "En sista blues från Landskrona", avslutande delen i en trilogi gjord i samarbete med fotografen Thomas H Johnsson, formades betraktelserna över staden till något som var misstänkt likt dikt.
Också i poesins form är det mycket som känns igen i Berghs värld. Dikterna rör sig mellan de välbekanta polerna: födelsestaden Landskrona och bostadsorten Malmö, gårdagen och nuet.
Här finns flera dikter tillägnade romanfiguren och alter egot Jonte Sten. Här är minnen från uppväxten, snedtändningar i Köpenhamn och gamla vänner som gått ner sig. Men här speglas också ett samhälle av idag där flyktingar hänger under lastbilar för att ta sig över bron.
Det är väl inte alltid de vardagliga berättelserna från livet har tillräcklig poetisk skärpa. Men Bergh har en iakttagelseförmåga som kan få dikterna att blixtra. Och inte minst har han ett flöde i sin dikt, ett melodiskt driv som känns ovanligt idag. Det är dikter med beatkänsla och musiken pulserar genom dem, både som underström och motiv: jazz och country, Olle Ljungström. Tom Petty, Prince, David Bowie. Rimmen faller alldeles naturliga, ibland rätt så vanvördiga: "och Lou Reed är död / jag rostar ett gammalt bröd".
Visst är sången sorgsen så det räcker till. Det där halsbandet i titeln blir en bild för något som gått förlorat, något "som jag hade en gång" och inte kan fås tillbaka. I en dikt lyder refrängen: "kan jag inte bara få dö". Men även om Bergh är förlorarnas författare är det kärleken som segrar. Inte minst till döttrarna. I slutändan slår han fast: "jag vill vara den som lever". Ljuset hittar alltid vägar in och får trots allt sista ordet.