Mer tid ger hopp om en bättre värld för barn - De flesta barn i Sverige växer upp i trygghet, men de mest ekonomiskt och socialt utsatta har det svårare i dag. Kristina Sandberg läser två böcker om barns rättigheter som manar till reflektion, men framför allt till handling.
FN:s utförliga barnkonvention - 54 artiklar i tre delar - antogs som lagtext i Sverige den 1 januari 2020. Det är alltså högaktuellt att sätta frågan om barns rättigheter under lupp. Men också lätt att komma med stora, vackra ord, som inte så enkelt låter sig efterlevas i praktiken. Jag börjar läsningen av de olika bidragen i radiojournalisten Ylva Mårtens nyutkomna antologi "Vi måste börja med barnen" med viss vaksamhet. Hon har samlat texter från bland annat forskare, författare, journalister, läkare, regissörer och psykologer. Men jag inser snabbt att frågan om barns villkor och rättigheter blir skarpt belyst från olika utgångspunkter och besvaras i skilda tonlägen. Energin sprakar från samtliga bidrag och de inbjuder till reflektion och handling.
Juristen på Barnrättsbyrån, Babak Behdjou, inleder med ett personligt vittnesmål om en utsatt uppväxt med familjens flyktingerfarenheter i bagaget, där den politiska förföljelsen av hans mamma fortsatte också i Sverige. Babak har klarat sig bra, men barndomsvännen från samma bostadsområde fastnade i drogmissbruk och kriminalitet.
Flera av antologins bidrag hänvisar till rapporter och studier som visar hur ekonomiska klyftor och segregationen har ökat mellan barn i olika bostadsområden, och hur det i praktiken har blivit svårare att göra klassresor efter friskolereformen och försämringar i sociala bidragssystem.
De flesta barn i Sverige växer upp i god ekonomisk trygghet, men de mest ekonomiskt och socialt utsatta har det relativt svårare i dag. Inte minst har föräldrarnas utbildningsnivå blivit allt viktigare för hur man presterar i skolan. Det får konsekvenser för livschanserna i vuxenlivet. Susanna Alakoski skriver ett skarpt inlägg om barnfattigdom och hur man på ett förödande vis ärver fattigdom på samma sätt som man ärver rikedom.
Johanna Nilssons text om mobbning barn emellan berör mig starkt, en mobbning som vuxenvärlden fortfarande har svårt att förhindra, eller bortförklarar med olika floskler. Och hennes uppmaning att bränna plintar i skolidrotten, är värd att tas på allvar!
Några föregångare och inspiratörer som har kämpat för barnets rättigheter citeras särskilt ofta, svenska Ellen Key med sin banbrytande "Barnets århundrade", den polske pedagogen Janusz Korczaks "Hur man älskar ett barn" och Astrid Lindgrens ord från 1948: "Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv". Nästa steg är att verkligen konkretisera hur förutsättningarna för den kärleksfulla miljön och uppfostran ska kunna uppnås i praktiken. Vilket gemensamt samhälle vill vi bygga och vilka orättvisor och kränkningar utsätts barn fortfarande för i Sverige och i världen?
Det går inte att sticka under stol med att när barnets rättigheter pläderas starkt, så har det historiskt framför allt varit kvinnor som ålagts uppgiften att se till barnens bästa. Ellen Key menade till exempel att barnen är förlorarna när båda föräldrarna arbetar heltid, och förordade en mer särartsfeministisk lösning där kvinnornas arbete med barn, hem och omsorg borde uppvärderas.
I dag är stressrelaterad sjukdom vanligast bland kvinnor i åldersgruppen 30-40 år. Barngrupperna i barnomsorgen blir större. Många barn går långa dagar i stora barngrupper med förskolepersonal som pressas hårt. Hur ska vuxna kunna ta hand om små barns behov och deras rättigheter på ett bra sätt under sådana omständigheter, oavsett om det sker i familjen eller i offentlig omsorg? Jag tror att vi måste se helt realistiskt på vad det praktiska och känslomässiga omsorgsarbetet - som så lättvindigt förminskas när det passar och idealiseras när sådana politiska vindar blåser - faktiskt innebär. I tid, i kraft, i kunskap.
Gemma Hartley är en av många samtida röster som visar hur det känslomässiga arbetet framför allt kvinnor utför, inte riktigt kan mätas med traditionella mätmetoder för arbetstidsstudier. Kanske måste vi omdefiniera arbete och vad det egentligen är? För det är ett slags arbete att ta hand om sina barn, ofta mer krävande känslomässigt och fysiskt, än många arbetsuppgifter i yrkeslivet. Men det här är inte uppgifter kvinnor ska ta det stora ansvaret för, utan det måste delas lika om vi, oavsett kön, också ska ha samma möjligheter på den avlönade arbetsmarknaden.
Per Kågessons bidrag "Ge barnen mera tid" låter Eva Mobergs förslag från 1961 i "Kvinnors villkorliga frigivning" bli en möjlig lösning. För både män och kvinnor - sex timmar arbetsdag, fullt utbyggd barnomsorg och ersättning från en barnomsorgskassa som skulle ge möjlighet till tre års föräldraledighet och successivt sjunkande bidrag till barnet fyller 16. En radikal vision som då stöddes av socialdemokrater och liberaler. Kågesson har själv modifierat förslaget till vår tid och anpassat det även till ensamstående föräldrar.
Barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson skriver om olika perspektiv på barnuppfostran i sitt bidrag i antologin, där han förordar den fjärde vägens respektfulla barnuppfostran. Hur barnet och den vuxna kan lära av varandra i samspelets konst på en gemensam resa. Han är själv dessutom aktuell med boken "Glöd och visdom. Mina vägvisare för barnets rättigheter". Efter ett långt liv i barnets tjänst - som barnläkare och aktiv i Rädda barnen och Unicef, skriver han personligt om sina vägvisare Ellen Key, Anna Lindhagen och Elsa Laula Renberg, som på olika sätt har arbetat för social reformation med fokus på kvinnor och barn. I sympatisk dialogform beskriver han hur de har inspirerat hans eget engagemang. Tonfallet är på samma gång eftertänksamt reflekterande och uppfordrande.
Den andliga dimensionen av förändringsarbetet är en viktig del för honom, och att återkomma till frågan "Var är du i ditt liv?". Greta Thunbergs, Malala Yousafzais och brasilianska Tabata Amarals samtida starka engagemang ges också utrymme i texten. De här båda böckerna är angelägna och radikala om man tar författarnas uppmaningar på fullt politiskt och mänskligt allvar. De inbjuder till reflektion, men framför allt manar de till handling.