Migrationsbaksmällan kräver självreflektion

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Migrationsbaksmällan kräver självreflektion - I migrationspolitiken har självbilden och framställningen varit viktigare än den faktiska verkligheten. Som politisk strategi har det varit misslyckat och kostnaden för såväl samhället som den allmänna politiska tilltron, eller för den delen det faktiska stödet till humanitärt arbete internationellt är sannolikt hög, skriver docent Jens Stilhoff Sörensen.

Vi håller på att få en ny flykting- och migrationspolitisk ordning. Det är på tiden eftersom det i många år varit tydligt att den internationella flyktingregimen vilat på gamla antaganden som sedan länge är inaktuella. Samtidigt har senfärdigheten att förstå och hantera detta både tydliggjort och genererat en politisk kris som kräver reflektion och självrannsakan hos politiska partier och media. En viktig och berättigad kritik är hur det växt fram en ny politisk kultur där taktiserandet mot andra partier och kampen om marknadsandelar i väljarkåren fått företräde framför omsorgen om såväl landet och allmänintresset som om grundläggande humanitära principer. I kölvattnet av denna oaktsamhet har också centrala delar av EU- och Schengensamarbetet brutit samman. Vi kommer nu att få ett val i september som till stor del präglas av migrationsfrågor och problem som uppfattas hänga samman med dessa. Vi kan sannolikt förvänta oss ett djupt skifte i det politiska landskapet som en direkt följd av denna migrationspolitiska baksmälla.

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I den flyktingpolitiska sakfrågan pågår nu diskussioner i EU med förslag att asylprövningen ska kunna ske på asylcenter i bland annat Nordafrika, det vill säga på plats utanför EU.

Där ska man kunna skilja på faktiska flyktingar med skyddsbehov och de som är ekonomiska migranter. Distinktionen är juridisk och en central grund i allt humanitärt arbete, även om den ofta inte gjorts i den svenska politiska och mediala debatten. Prövning på plats är ett viktigt sätt att undvika den icke-humanitära och icke-humanistiska politik som upprätthållits genom att man endast fokuserat på de som kommer till Sverige (eller annat mottagarland i EU). I Sverige har detta kallats humanism, men det som etablerats och försvarats har varit en slags ’fri marknad’ av flyktingar där endast de som lyckats ta sig till Sverige getts skydd. Denna rena marknadsordning för hantering av nödhjälp och lidande kan liknas vid den populära romanen och filmen Hungerspelen, där de som varit bäst på att hitta allierade och ta sig förbi gränser har vunnit och belönats med en resa till huvudstaden. Diskussionerna i EU handlar nu om att ändra detta och förhoppningen att man ska stoppa den politiska ekonomi som byggts upp med flyktingsmuggling och NGO-er som cyniskt har utmanat den internationella flyktingregimen.

Samtidigt behövs fler åtgärder för de som är faktiska flyktingar. Till att börja med bygger flyktingregimen på antaganden som inte längre stämmer. Ett sådant är att det finns absorbtionskapacitet i de närområden som gränsar till olika konflikter. De flesta flyktingar är interna inom landet eller i närområdet och det har antagits att dessa lokalsamhällen har kapacitet att fungera som buffert, vilket de också gjorde så länge krigen tog slut. Men trenden sedan en tid är att krigen och kriserna är långvariga, vilket gör att flyktingar inte kan återvända samtidigt som områdena fylls på med nya flyktingar. Dessa kringliggande samhällen prövas därmed till bristningsgränsen.  Många av världens största flyktingläger i Östafrika och norra Afrika ser alltmer permanenta ut. Denna explosiva uppbyggnad måste brytas, vilket kräver dels ett fokuserat stöd till dessa lokalsamhällen, både i biståndsinsatser och i avlastning i flyktingmottagande. För att upprätthålla en humanitär princip behöver man också se över den juridiska distinktionen mellan internflyktingar (IDP:s) och flyktingar som korsat en landgräns. I ett land som Sydsudan, till exempel, befinner sig miljoner människor på flykt och i extrem nöd utan att ha möjlighet att korsa en landgräns. Utan dessa åtgärder undergrävs lokalsamhällenas mottagningskapacitet och välvilja. Det behövs också mer forskning och kunskap om förhållandena och förutsättningarna för insatser i dessa konflikt- och närområden.

Men det krävs också självrannsakan. Många av problemen har varit kända länge, inte minst bland forskare eller biståndsarbetare, men det har funnits en slags politisk-medial symbios i att blockera en egentlig diskussion om frågorna. I ställer har fokus legat på partipolitiskt taktiserande och en upptagenhet med att hindra diskussioner som kan gynna SD. Medialt har så kallad "agendasättande journalistik" från bland annat DN och Aftonbladet bidragit till denna paralys. I denna inåtvända upptagenhet har försök till nyansering och problematisering hindrats eller brännmärkts som icke-humanitärt eller rasistiskt.

Detta har skett på och ifrån högsta politiska nivå under flera regeringar, där till exempel Tobias Billström som migrationsminister blev öppet uppläxad av Fredrik Reinfeldt när han problematiserade frågan, och där Stefan Löfven och hans ministrar varit snabba att rasiststämpla allt tal om volymer. Det har också skett med megafonartad monotoni från många mediekanaler och har spritts i hela det offentliga samtalsklimatet. Denna inåtvändhet har knappast gynnat faktiska flyktingar eller utvecklingen av humanitärt arbete, utan kan möjligen beskrivas som en slags "humanitär narcissism". Självbilden och framställningen har varit viktigare än den faktiska verkligheten.

Den lärdom vi behöver dra av hur migrationsfrågan har hanterats politiskt och medialt behöver därför gå längre än och utöver en omformning av flykting-, migrations och biståndspolitik. Vi behöver använda frågan till att förstå oss själva och det politiska och mediala klimat som har utvecklats, vilken kvalitet vi har på det offentliga samtalet och på demokratin. Vi behöver dra lärdomar om riskerna med att fokusera på bilder och berättelser framför verkliga förhållanden och om konsekvensen av att låta person- och partiintresse gå före allmänintresse.

Jens Stilhoff Sörensen
docent och lektor i freds- och utvecklingsforskning, Göteborgs universitet, samt seniorforskare, Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik, Stockholm.

Källa - 2018-07-01 13:00

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Folkmordet i rwanda
  2. Ensamkommande gymnasiestudier
  3. Om det blir nyval
  4. Piska som i usa
  5. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  6. Ulf kristersson stärk gränsen
  7. Kuratorn mobulbostäder MKB
  8. Poeten mot fascismen
  9. Angela merkels efterträdare
  10. Bilda regering efter valet

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+