Min bild av Sverige krackelerade - Samsom kom hit som ensamkommande flyktingbarn från Eritrea för två år sedan. När han utvisades förlorade hans fadder Eva Salomon tron på Sverige.
Eva Salomons berättelse ingår i SvD Kulturs samling "Jag minns", som nu släpps i bokform.
Hösten 2016 lät SvD Kultur läsare och kulturpersonligheter dela med sig av sina minnen från de senaste hundra åren.
Nu släpps boken "Jag minns. Svenska folket berättar om sitt 1900-tal" där ett urval av de över 3000 bidragen presenteras.
Eva Salomon är en av de medverkande.
Jag minns det slutgiltiga avslaget. Han rasar ihop på golvet, andas stötvis över torra läppar. Ögonen slocknar. Han försvinner från mig. Stenen i magen är kall och trycker ner min kraft. Vanmäktig av att vara maktlös. Vad kan jag göra annat än att hålla om och hålla av. Han som nu bor i mitt hjärta. Annars blir jag mindre människa. Det gör så ont.
Eva Salomon visar en bild i mobilen. Den föreställer henne själv och hennes man Thomas. Mellan sig har de en pojke i övre tonåren som ler stort.
- Det är något med ansiktet hos de här pojkarna. Kroppsspråket är mekaniskt medan ögonen hela tiden är med och kollar av. "Vad är det här? Hur ska jag förhålla mig? Vad vill de att jag ska göra?"
- När månaderna går blir det en sådan tydlig förändring. Som första gången när Samsom skrattade, när mimiken i ansiktet börjar fungera, säger hon och ögonen lyser upp vid minnet.
Eva Salomon berättar om bidragen som hon skickade in till SvD Kulturs "Jag minns". De handlar alla om Samsom, pojken på bilden. Om hans förundran när han såg snö första gången, men också om hur han skakande föll ihop när han fick sitt utvisningsbesked.
- Jag kände att efter det som hade hänt… jag behövde sortera allt för mig själv och fick råd av en vän att skriva ner mina minnen.
Klimatkollen med Jenny Stiernstedt. De viktigaste klimatnyheterna direkt i din inkorg.
Sedan 16 år tillbaka bor Eva, hennes man Thomas och deras tre tonårsdöttrar i Knivsta. De kände ingen när de flyttade dit och bestämde sig för att låta barnen gå i skola i regi av ett föräldrakooperativ, för att lättare få kontakter och vänner. De har också varit mycket aktiva i föreningslivet och i barnens fritidsintressen. Men sedan ett par år tillbaka har tiden och engagemanget gått till något annat.
- Det var 2015, när det kom så väldigt många ensamkommande barn och unga på kort tid. Jag är med i Rädda barnen och vår lilla lokalförening gick från att jobba för barnen till att jobba med dem. De var här nu, de stod på trappan.
Det var så Samsom kom in i hennes liv, en 17-årig pojke som flytt från Eritrea, misshandlats av gränspolis i Etiopien, tagit sig genom Sudan, blivit utsatt för en skenavrättning och färdats den farliga båtresan över Medelhavet. Slutligen hamnade han i Knivsta och hos fadderfamiljen Salomon.
- Jag frågade honom en gång: "Varför lämnade du Eritrea?" Och han tittade på mig som om jag vore ett oförstående barn och sa: "Eva, alla vill lämna Eritrea. "
Samsom besökte familjen några gånger i veckan. Han var van vid att sköta getter, åsnor och får och hittade direkt sin plats i stallet, med familjens hästar. På fredagskvällarna hade de mys med popcorn och Disneyfilmer. Den tyste pojken började öppna sig, visa vem han var.
Men Eva visste inte att Samsom samtidigt var inskriven på barn- och ungdomspsykiatrin. Han mådde psykiskt dåligt och det förvärrades av att han var ett så kallat Dublinärende. På sin väg genom Europa hade han satt sitt fingeravtryck i Schweiz, och skulle därför tillbaka dit. När han fick utvisningsbeskedet försökte han begå självmord.
- Först den sista månaden fick jag läsa intygen och såg att läkare bedömt honom som suicidal och att han inte fick utvisas. Men Dublinförordningen gick före.
- Där någonstans krackelerade min bild av Sverige som en stormakt för mänskliga rättigheter. Jag bär på en stor sorg och vrede, säger hon.
Våren 2016 utvisades Samsom. Eva och Thomas var med när poliserna hämtade honom. En av dem sa tre gånger att "jag gör bara mitt jobb". Poliserna följde med Samsom på flyget och lämnade över honom i Zürich, till schweizisk gränspolis.
- Jag fick inte kontakt med honom på flera dagar, det var nog den värsta… Jag drömde mardrömmar om att han kastat sig framför ett tåg eller hängt sig. Men efter en vecka var telefonen uppkopplad och han kunde äntligen höra av sig. Det var en sådan lättnad.
Han blev placerad i en liten alpby. Där bor han också i dag, och han läser tyska och har fått eritreanska vänner. Eva och Thomas har varit och hälsat på honom.
- Det var det enda vi kunde lova honom att göra. Och han är så stark. Jag tror att den värme han mötte i Knivsta räddade livet på honom. Den tiden är inte förspilld, den fyllde på kruset med trygghet och hopp.
Vad har detta betytt för dig?
- Jag har förändrats. Jag har gråtit otroligt mycket. Jag känner en större kärlek till min familj.
- Det finns ju en risk att man själv bryts ned i detta. Men vi känner alla att vi inte ångrar någonting.
I dag är familjen faddrar åt två nya pojkar från Eritrea.
Född: Lund, 1964
Bor: Knivsta
Familj: Maken Thomas och tre döttrar
Yrke: Forskare och agronom vid RISE (Research Institutes of Sweden). Arbetar med matförsörjning och ekologisk hållbarhet.
Intresserad av: Vara i stallet med hästarna och familjen. Engagera sig i civilsamhället.