Naiv hybris nu handlar det om att överleva, EU - Dagens splittring inom EU grundlades av hybris efter murens fall. Bombastisk retorik om "Europas förenta stater" kommer inte att lindra den.
Det är ingen tid för storslagna ord när allt bara handlar om att uthärda. Den tankegången från en aforism av Rainer Maria Rilke är ledtråden i den briljanta essän "After Europe" av Ivan Kratev. En liberal fritänkare från Bulgarien som är flitigt verksam runt om både i Europa och i USA.
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Som titeln antyder tar Kratev farväl av ett Europa i sönderfall. Huvudorsaken ser han i den hybris som födde naiva förhoppningar om att ett paneuropeiskt "post-nationellt" EU-bygge efter järnridåns fall 1989/90. Flyktingkrisen 2015/16 punkterade den illusionen. Kratev ser den som en definierande vändpunkt, som ett "Europas 11 september".
Kratev har en stark poäng när han i sin provokativa framställning framhäver det centraleuropeiska perspektivet på EU. I Bryssel nonchalerade vi de nya medlemsländerna. Den så kallade "östutvidgningen" handlade i huvudsak om hur de nya skulle anpassa sig till EU:s regler och institution.
Samtidigt fanns det som en underförstådd självklarhet att de gamla EU-länderna skulle kunna fortsätta i de gamla hjulspåren.
Vår hybris skapade en rekyl. De två processerna krockar så småningom med varandra.
Gamla EU följde den agenda som skapades genom Maastricht-fördraget och som syftade till fördjupad integration, både ekonomiskt och politiskt. Dess största framgång var en gemensam valuta på en gemensam marknad. Ändå ledde den bara till ett haltade EMU vars brister blottades genom finanskrisen. Politiskt slutade Maastricht-agendan i ett haveri när förslaget till konstitution förkastades.
Östutvidgningen löpte i ett parallellt spår som emellanåt tangerade Maastricht-agendan. När toppmötet i Göteborg öppnade dörren för de nya medlemmarna började de gamla ställa krav på skyddsåtgärder mot "social turism" och polska rörmokare.
Klyftorna mellan öst och väst började bli tydliga och EU bestämde sig för en "tankepaus", som egentligen var uttryck för en allt djupare identitetskris.
I efterverkningarna av finanskrisen eroderade alla drömmar om det stora projektet. Den förhärskande linjen blev "muddling through" det vill säga att hanka sig fram. Envar får ta hand om sin egen skit, sades det på högsta nivå vilket förstärkte olika nationalegoistiska strömningar.
I Centraleuropa växte det fram populistiska partier som öppet revolterade mot de principer och institutioner som EU bygger på. Det tydligaste exemplet är Viktor Orbáns regim i Ungern, som är uttalat anti-liberal och anti-Bryssel.
I dagens motsättningar om en gemensam flykting- och asylpolitik agiterar Orbán för att Centraleuropa skall utestänga invandrare. Han har allierade i regeringsställning i länder som Polen, Tjeckien och Slovakien. Därutöver har han politiska vänner även i delar av Österrike och Tyskland. Olika former av "orbánisering" framstår som den starkaste tendensen i dagens EU.
Den krockar med den gamla Maastricht-agendan som nu återupplivats av den hyperenergiske presidenten Emmanuel Macron. Häromdagen fick Macron stöd från Tysklands socialdemokratiske partiledare Martin Schulz som förespråkar ett nytt EU-fördrag för "Europas förenta stater" till 2025. Den som inte vill följa med på detta språng ut i det okända kan hoppa av, dundrade Schulz inför sina partivänner.
Bombastisk retorik i en tid när allt egentligen bara handlar om att överleva.
Ivan Krastevs "After Europe" är utgiven på University of Pennsylvania Press 2017.
Till årets mest läsvärda analyser hör "Unfinished Business" av Tamim Bayoumi (Yale University Press). Han lyckas förklara kopplingarna mellan den amerikanska bostadsbubblan och den finansiella integrationen i Europa. När de två processerna hänger samman framstår finanskrisen som ett nordatlantiskt fenomen.