När DDR försökte värva en svensk preussare - Östtyskt spioneri syns mycket i tv-rutan denna sommar, men verklighetens Stasi överträffar fiktionens. En representant för DDR fick alltid vara inställd på att värva nya informatörer.
Tv-serien "Berlin - under samma himmel" tog slut tidigare denna sommar, och i SVT Play rullar tre säsonger av än mer välgjorda och ambitiösa "Weissensee". Diktaren och vissångaren Wolf Biermanns nyligen utkomna självbiografi ger även den inblickar i sådant som östtyskt vardagsliv och Stasis olika arbetsknep. Och då äkta vara. Autentisk historia.
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ett litet häfte om 64 sidor i en av min fars bokhyllor är också det ett stycke DDR-original. Liksom berättelsen om hur han fick det i sin hand. Det är på engelska - mer gångbart än tyskan i internationella sammanhang; titeln är "The National People’s Army of the GDR", och det beskriver, rättare sagt propagerar för, den östtyska "folkarmén". Utgivare: Auslandspresseagentur i Berlin, tryckår 1980.
Till saken hör att Berlin var min fars barndomsstad. Och att han kom till Sverige som 13-årig flykting från den sovjetiska zonen i det delade Tyskland, två år efter kriget.
Nu var det 1984. Han var kommissarie, på FN-uppdrag: var Commander för den svenska civilpolisen på Cypern. Sådant förde med sig representation: det var cocktailpartyn och medaljpartyn, där kanadensiska, danska och alla möjliga andra uniformer minglade runt. Där fanns också en östtysk militärattaché. Som just ingen brydde sig om. Det västorienterade dominerade stort.
HARRISONS HISTORIA - utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen
Min far gick en gång fram till DDR-attachén. Sa till denne att han hade "snygga kragspeglar", och dito flätade, på något sätt preussiska, axelklaffar. Och därpå att det var "trevligt att återse samma typ av gradbeteckningar som min pappa hade, under kriget".
Attachén liksom backade, fick något avvärjande över sig. Att antyda, eller rentav påpeka, likheter mellan östtyskt och nazi-tids-tyskt provocerade förstås oerhört.
Vid nästa partytillfälle var det östtysken som stegade fram till far. Han sa: Na, Herr Herholz - wir alten Preussen… ; vi gamla preussare - "håller oss alltid ovanpå, alltid ovanpå… !". Liksom i samförstånd.
Oberst Wech - överste Wech - hade så klart kollat hos Stasi sen sist. Far hade haft att göra med DDR:s säkerhetstjänst ett par gånger, under resor till sin barndoms trakter. Även blivit förhörd.
På ett senare VIP-kalas fick han häftet i "gåva" av östtysken. I vars uppgift ju ingick att smida kontakt med den som visade något slags intresse för hans land. Om möjligt värva till sig. (Broschyren inleds så här: "DDR är en socialistisk stat som sätter mänsklig välfärd och lycka främst". Resten går ut på att dess "fredliga" armé skall skydda lyckolandet mot "imperialistisk provokation", etcetera. )
Då och då hade min far faktiskt haft tankar på att hoppa av dit. Särskilt under 70-talet; han avskydde flum, tyckte mer om "ordning och reda", som verkade råda i DDR. Kanske en rest av det preussiska i vårt släktarv? En längtan till barndomssomrars landskap ingick nog också i dagdrömmarna.
Apropå allt detta: Stig Bergling var en gång stationerad på Cypern. Upplärdes till spion i Östtyskland. Man anar ett mönster.
Hur som helst, det verkliga livet överglänser oupphörligen fiktionen. I sin kraft av just verklighet.