När idélösheten blir dygd - Jag är optimist och framförallt, full av kämpaglöd". Med sju veckor kvar innan valet till förbundsdagen försöker socialdemokraten Martin Shulz visa upp en tapper fasad i en unik intervju med Sveriges Radio (10/8).
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Det är ingen lätt uppgift han har framför sig. "Schulzeffekten" har sedan länge klingat av och i dag ligger SPD 14-16 procent bakom kristdemokratiska CDU i de senaste opinionsmätningarna. På delstatsnivå har partiet förlorat tre val i rad, varav ett i industritunga och historiskt sett S-dominerade Nordrhein-Westfalen.
Som om inte det var nog riskerar de rödgröna även att förlora delstaten Niedersacshen, där parlamentsledamoten Else Twestes partibyte från De Gröna till CDU tippat över makten till kristdemokraternas fördel. I oktober väntar extraval. För Schulzs del kunde timingen inte vara sämre.
Flera faktorer talar mot Schulzs utsikter att vinna. SPD:s val att bygga sin kampanj på mjukare frågor som fler dagisplatser, kostnadsfri utbildning, högre skatter för höginkomsttagare och satsningar på infrastruktur har uppenbarligen inte lyckats engagera väljarna.
Tittar man på de frågor som tyskarna själva anser viktigast är det inte så konstigt. Även om migrationsfrågan tappat i sprängkraft uppger nästan hälften (44 procent) av den tillfrågade väljarkåren att det är den viktigaste frågan. I kontrast rankar bara var femte väljare frågor om social orättvisa högst.
Men trots att många bedömare trodde att den stora valfrågan skulle bli just migration och trygghet så saknas ännu en tydlig konflikt för partierna att utgå ifrån. Väljarna verkar, av allt att döma, tillfreds med det mesta. För en utmanare till makten är det alltid en otacksam position.
I ett försök att skapa en konfliktyta mot CDU valde Schulz för några veckor sedan att gå ut och varna för att 2015 års flyktingkris kan komma att upprepas om inte Tyskland gör mer på EU-nivå. Problemet är bara att det är just det Angela Merkel gör och eftersom SPD sitter i regeringen tillsammans med CDU så föll den, liksom mycket av den övriga kritiken mot Merkel, platt.
För CDU:s del är det varumärket Merkel, snarare än djärva reformförslag, som är partiets viktigaste vapen. Ett talande exempel är att CDU och systerpartiet CSU i sitt gemensamma valmanifest gör en dygd av att det är det enda partiet som inte vill höja skatten.
Att ett högerparti stoltserar med detta visar var den ideologiska ribban befinner sig i tysk politik. Det är inte för inte som tankarna går till Nya Moderaterna 2010-2014.
Samtidigt spelar historien roll: i valet mellan det okända och det trygga är tyskarna sannolikt det folk i Europa som är mest benägna att välja det sistnämnda. Efter att ha genomlevt både nazism och socialism har pragmatismen sedan murens fall blivit det främsta kännetecknet för tysk inrikespolitik (med undantag för beslutet att lägga ned kärnkraften). Få politiker har som Merkel lyft upp och gjort den principen till sin egen.
För Sveriges del är en CDU-seger att föredra i september. Framförallt ur säkerhetssynpunkt: I valet har Schulz positionerat sig som duva då han lovat att inte uppfylla Nato:s tvåprocentsmål vid en SPD-seger. Med ett aggressivt Ryssland och ett USA som drar sig tillbaka från världen blir ett militärt starkt Tyskland en garant för stabilitet i Europa.
Givet att det mesta pekar på att Schulz förlorar i september är den stora frågan snarare vem som ska axla Merkels roll när hon väl kliver ned från den politiska scenen. För lite konkurrens är aldrig bra, det gäller även inom politiken.