Nu bygger fotosalongen ut - Över 700 bilder från 182 fotografer strömmade in - från 38 länder!
Det var den franska delen av juryn med Christian Caujolle i spetsen som födde årets tema: "Building" (Byggnation). Har man levt som fransk intellektuell i Paris ett helt liv, gissar jag att temat ligger nära till hands. Det räcker med närmaste reseguide för att få ett hum om Haussmanns obönhörliga förvandling av staden på 1800-talet då arbetarklass och revolutionära gnistor byggdes bort medelst boulevarder.
Tänk så fint, nästan av en slump, temat landar i det Landskrona där vissa politiker nu vill byta ut befolkningen. Eller, förlåt, bygga en ny stad.
Walter Benjamin skildrade alla prång och möten av idéer i det som blev till det mäktiga "Passagearbetet", ett litterärt montage som gav överblick över en oöverblickbar omvandling av en stad. Hundratals fragment som var för sig var detaljer men som sammanfogade blev till skarpskurna berättelser om tiden.
Fotografin är i sina bästa stunder just det; ett passagearbete.
I intervjuer berättar sju av de 40 utvalda fotograferna i årets Fotosalong om sina bilder på detta tema.
Hong Kongfotografen Yan Kallen gör ett slags fotografisk motsvarighet till Walter Benjamin där han spårar sin stads mötesplatser i "Livelihood". Yanina Shevchenko vänder på vår schablonblick över ett ryskt gasparadis. Anouk Deville skärskådar kroppen som byggnadsmaterial.
Det är oerhört vackert, tänker jag, hur de ger sig på att skildra förlopp för stora att berätta om. Det är ingen tillfällighet att den senaste utgåvan av Walter Benjamins "Passagearbetet" på svenska har kompletterats med fotografier. Effekten av vad ett fotografi kan tillföra blir sällan tydligare.
Så, alla dessa fotoarbeten över hur vi bygger våra omvärldar. I Paris, i Hong Kong, i Skäret.
Från och med fredag den 1 juli och hela sommaren ställs bilderna ut i skyltfönster i Landskrona centrum. Saknas gör egentligen bara bilderna av stadens egen förvandling - samtidigt är utställningen och stadens nya identitet som fotografiskt centrum ju just en del av det.
Så landar temat tungt. Mitt i Landskrona.
Vad fick dig att dra igång projektet "Kol/Coal"?
- Runt 2010 läste jag en text om att det dog uppemot 20 000 kolarbetare i Kina årligen. Det lät osannolikt högt, men jag började intressera mig för den rent mänskliga aspekten, de livsfarliga arbetsförhållandena - i förlängningen den miljömässiga laddningen i kolet som klimathot. Aktuellt här på hemmaplan också via Vattenfalldebatten. Hur som helst gjorde jag en första resa till kinesiska Datong, nära Mongoliet, på turistvisum lite på vinst och förlust. Chefer och de styrande var såklart skeptiska, men kolarbetarna själva var rätt lätta att få kontakt med.
De bilder du skickat in till Fotosalongen är från Indien.
- Projektet har löpt på sedan dess och jag har bland annat gjort tre resor till Dhanbad i Indien, kolets huvudstad i Jharkand. Det är ett helt apokalyptiskt landskap som möter en där med brinnande hål och giftiga gaser som pyr ur marken. Det finns väl inga platser som så tydligt påminner om den ohyggliga klimatpåverkan kolet ger - men också om det helvete det är för arbetarna. Många menar också att företagen cyniskt låter det brinnande landskapet breda ut sig för att fördriva bybefolkningar.
Inte bara har du ett namn som påminner om Sebastiao Salgado… du ger dig ut i hans fotspår också.
- Ja, det kan man väl säga. Hans dokumenterande av manuellt arbete i "Workers" är ju klassiskt. Det är fantastiskt att se hans bilder av kolarbetare, efter flera decennier är det inget som förändrats.
Men rent estiskt skiljer sig dina bilder från hans.
- Salgados skola har ju varit och passerat. För min del har jag också gått från analogt svartvitt till digitalt färgfotografi. Sedan närmar jag mig inte riktigt människorna som i ett nyhetsreportage, greppet ligger väl mer någonstans i gränslandet mot konstfotografi. Det ska vara ärligt men hålla konstnärlig form.
Du tar ett steg tillbaka och låter människorna posera.
- Precis, det är såklart mer arrangerat men också en annan interaktion. Jag ger inte sken av att gå obemärkt förbi som fotograf. Du ger personerna stolthet och pondus, de blir liksom mer än exploaterade arbetare. Det blir en annan kontakt - och på bild konkret en ögonkontakt.
Vilken kontakt fick du?
- Jag blev hembjuden till många. De fick chansen att berätta om hur de flesta av familjens barn oftast var tvungna att arbeta, men att en eller ett par barn fick gå i skolan. Jag träffade en del av de universitetslärare som ger sig ut i byarna och arbetar ideellt, ett sätt för dem som fått chansen att betala tillbaka.
Vem är pojken på bilden?
- Just honom känner jag inte närmare, han kom fram och ville bli fotograferad.
Sista bilden i projektet är inte tagen ännu?
- Nej, det är ett långtidsprojekt, då finns det andra möjligheter att jobba med det estetiska och historien är inte specifik för en bild. Och jag hoppas självfallet att det blir till en bok en dag.
Titeln på din bild är "Welcome to the gas capital of Russia". Vad är Novyj Urengoj för plats
- "Welcome to the gas capital of Russia" är namnet på hela serien. Det är också de första ord som möter dig på Novyj Urengojs flygplats - med väldigt stora bokstäver. Staden grundades 1975 och hela staden har vuxit upp runt gasindustrin. Livet där är lugnt, men rätt livligt eftersom befolkningen är ung.
Den här sortens platser skildras ofta mycket dystrare, som i ryska fotografen Elena Chernyshovas “Days of night - night of day". Men din serie visar något annat?
- “Days of night - night of day" är underbar. Men som det heter: det finns två sidor av samma mynt. Tyvärr skildras ryska städer nästan aldrig ljust, men hos mig väcker Novyj Urengojs faktiskt ljusa känslor. Men, jag valde inte medvetet att det här skulle vara en positiv berättelse. Idén från början var att fokusera på min barndoms känslor eftersom jag föddes i staden och bodde där mina första fem år. När jag började fotografera märkte jag att staden själv blev huvudperson, inte vad jag kände eller förväntade mig att den skulle vara. Det slog mig vilken ren, välskött och faktiskt lycklig stad det var.
Och det är själva berättelsens kärna?
- Ja, det är en lång promenad in i minnen och platser från min barndom. Ett porträtt av en stad som är mycket mer normal än vad du kunnat förvänta dig.
Precis som i “Welcome to the gas capital of Russia" letar du spår av rysk historia via stadsplanering och landskap också i projekt som “Crossing over".
- Jag flyttade utomlands för tio år sedan och bor nu i Spanien, men de flesta av mina projekt utspelar sig i Ryssland och Östeuropa. Jag känner banden till mitt hemland: jag förstår Ryssland men har också en outsiders perspektiv. Alla mina arbeten är på ett eller annat sätt personliga, det handlar om att förstå kulturen och historien bättre. Den positiva grundsynen i “Welcome…" skiljer sig rejält från de flesta skildringar av Ryssland och det beror förstås på ren politik. Men, som sagt, Ryssland är inte alltid grått och grymt.
Den bild som juryn valt är ett ganska tydligt exempel på det.
- Jo, man kan se arkitekturen i sådana här städer som monoton och karaktärslös. Men på 70-talet var huvudsyftet att skapa hus som gav arbetare centralvärme, el, varmvatten och andra bekvämligheter som då inte var en självklarhet. Många av de här husen i Novyj Urengoj är också målade i pastellfärger. Det ger staden ett nästan romantiskt, sagolikt skimmer.
Vissa minns säkert din utställning "Violentender" på Landskrona fotofestival för två år sedan. Våldsamma bilder, men än mer våldsamt intima skildringar av kroppar.
- Jo, jag är på det klara med att mina bilder kan framstå som rätt våldsamma vid en första anblick. Men vad jag egentligen ville visa i "Violentender" var att om du anstränger dig att komma verkligt nära en kropp, en människa, så kryper du under skinnet och upplever en ömhet för henne. Bakom varje bild bultar mitt hjärta hårt för någon, ibland för mig själ