Ogenomtänkt, oplanerat, omoraliskt - Det är svårt att hitta lämpliga eller tryckbara ord för att beskriva situationen med de ensamkommande unga i Sverige. Med fokus på den stora mängd som ankom 2015 kan man konstatera att det från politiskt håll redan från början varit en ogenomtänkt, oplanerad och, i stora delar, omoralisk hantering. Tre år senare är läget på sina håll akut, men kan inte komma som en överraskning för någon, eftersom det är ett förutsägbart resultat av de politiska beslut som har fattats.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
I Uppsala finns sedan ett par veckor tillbaka en ideell matservering. Två gånger i veckan kan de ensamkommande gå dit och få ett mål mat. Ambitionen är att det så småningom ska finnas varje dag. Det är en privatperson som står bakom initiativet, Marie Lifvendahl, som får maten till skänks.
- Vi vet att en del killar är hemlösa och ibland står utan dagpenning (1 700-1 800 kronor i månaden). De har inget tak över huvudet och ingen mat. En del av dem sover på pendeltåg, eller tar sig till Stockholm och någon kyrka. En del sover i hissar, men tält har blivit för kallt. De försöker hjälpa varandra med olika nödlösningar. Vi är några stycken som hjälps åt, och tänkte att vi åtminstone kunde lösa matfrågan. Då får vi dit killarna, ser till att de får mat i magen och kan sedan sätta oss och prata med dem, luska ut vilka som är i mest nöd för att se vad vi kan göra.
Vad säger de ensamkommande i samtalen?
- Min uppfattning är att de vill ha vanliga konversationer. De vill inte besvära eller be om något, utom läxhjälp. De verkar tycka att det är roligt att sitta att prata med oss som är där, om skolan, fotboll. . . En normal stund. Jag försöker aktivt styra in samtalet på att se vad det kan finnas för behov. En del är lite tysta, för det anses skamligt att medge att man är hemlös.
- Många är förstås rädda och förtvivlade över att de inte vet hur det ska bli, för även om de omfattas av nya gymnasielagen kan de vara åldersuppskrivna och hamna mellan stolarna - de kan inte gå Komvux, inte gå gymnasiet, så de vet inte hur de ska få till en skolgång, även om de är duktiga och har klarat kunskapskraven till och med nian. En kille vi talade med förra veckan, tipsade vi om folkhögskola. För det behövs terminsavgift, böcker, lunchlådor och busskort, så vi försöker hitta sätt att hjälpa till med det.
Marie och hennes familj tillhör de ideella krafter i Uppsala som arbetar praktiskt för att hålla de unga från gatan. 2017 mötte hon en av dem som fyllde 18 och därmed hamnade på gatan. De öppnade dörren och lät honom flytta in. I dag har han fått uppehållstillstånd och familjen har hjälpt honom att skaffa en egen lägenhet. För närvarande har de tre ensamkommande inneboende, två av dem tillfälligt. Två berörs av den tillfälliga gymnasielagen, men den tredje ankom Sverige några månader för sent för att omfattas av den, och har efter snart tre år ännu inte fått något beslut.
De lever i limbo. Många som väntar på besked om tillstånd att stanna i Sverige med hjälp av gymnasielagen har inte rätt till någon bostad, eller ersättning.
- Har man inte något boende eller några pengar, går det ju inte. Risken är uppenbar att de blir utnyttjade på alla möjliga sätt, och hamnar i kriminalitet, säger Marie.
I fredags meddelade kommunalrådet Erik Pelling (S) att ett nytt härbärge för ensamkommande ungdomar ska öppna i Uppsala. Man förlänger också fadderverksamheten fram till nästa sommar, som innebär att privatpersoner kan ställa upp mot en liten ersättning och med stöd av Uppsala stadsmission. Ur integrationssynpunkt kan alla begripa att en ung människa, som vi hoppas ska klara både studier och arbete nu tvingas bo på härbärge, inte är det mest optimala, men dit har vi nu nått. Alternativet är en tillvaro som hemlös.
Per-Arne Andersson är SKL:s chef för avdelningen utbildning och arbetsmarknad, under vilken också integration sorterar. De har ingen heltäckande bild av läget i hela landet, men han kan bekräfta att det även ur kommunernas synpunkt är en ansträngd och svårhanterlig situation.
- Det finns ungdomar som har ansökt om uppehållstillstånd för gymnasiestudier i princip i alla kommuner. De har varit och är svårt för kommunerna att förbereda sig inför detta, eftersom de inte vet när och hur många som kommer att få bifall, var de kommer att vilja bosätta sig eller vilken utbildning de kommer att efterfråga. Precis som vi har lyft hela tiden.
Eftersom de unga befinner sig i olika stadier av asylprocessen, har de också olika rättigheter. De med ett öppet asylärende har rätt till logi och försörjning via Migrationsverket, men många har valt att stanna kvar i sin hemkommun och lösa boendet på egen hand. Det gör att det exempelvis i Uppsala finns juridiska begränsningar för vad kommunen kan erbjuda i stöd eftersom de unga är en annan kommuns ansvar. De som var papperslösa innan de lämnade in ansökan enligt gymnasielagen har rätt till dagersättning - men inget boende. De som har ansökt enligt gymnasielagen och verkställighetshinder har inte rätt till något bistånd. Och så vidare. Det finns en snårskog av regler, och kommunerna har inte alltid kunskap om vilka ungdomar som omfattas av vad, har rätt att vistas i landet eller om de ens ingår i målgruppen (marockanska barn gör det inte). Per-Arne Andersson:
- Att kommunen på olika sätt ska gå in och hjälpa dessa ungdomar bygger i hög grad på frivilliga åtaganden. Det är inte rätt och riktigt att glapp i lagstiftning och regelverk ska åtgärdas genom kommuners eventuella välvilja. Det åligger lagstiftaren att göra ordentliga konsekvensanalyser av sina beslut, och att ta ansvar för följderna.
Att repetera: Det åligger lagstiftaren att göra ordentliga konsekvensanalyser av sina beslut, och att ta ansvar för följderna.
Marie är själv jurist, men har valt att enbart fokusera på att hjälpa praktiskt, och medvetet hålla isär rollerna. Jag undrar ändå vad hon tänker kring Sveriges hantering som helhet.
- Jag tänker att det inte är moraliskt riktigt, det vi har gjort. Vi har inte förmått fatta beslut inom rimliga tider, och har ändrat spelreglerna längs vägen - det har blivit som en utdragen plåga. För många har det gått tre år och de har fortfarande inte avgjorda asylprocesser. Det jag möter som är svårast av allt, är den psykiska ohälsa som blir följden. De mår så fruktansvärt dåligt. Min uppfattning är att det är vanligt med ganska rejäl medicinering, för att de överhuvudtaget ska hålla ihop.
Ja, man undrar hur lagstiftaren tänkte. Hur konsekvensanalyserna såg ut. Men mer angeläget nu: hur tar de ansvar för följderna? De ensamkommande, oavsett man tänker på dem som möjligheter, problem eller utmaningar, kommer inte att försvinna. Helt uppenbart är i alla fall att var dag unga människor tvingas in i hemlöshet med allt vad det innebär, borgar för stora problem framöver. Och Marie vet ingen som frivilligt vill ge sig av.
- Om man bortser från frågan hur farligt det är i Afghanistan, även om alla inte kommer därifrån, ser jag: det är unga människor, vi behöver göra något åt situationen och få till en grundtrygghet och lite framtidstro igen. De är väldigt rädda för att återvända eller åka till ett land som de inte har varit i. Och så mycket kan jag säga: de kommer att försöka hålla sig kvar i Sverige - oavsett vad vi beslutar. Deras bedömning är att ett liv som papperslös på gatan i Sverige är bättre än det i Afghanistan.