Omänskligt leva i vakuum amnesti är enda rätta nu - Djeno Mahic, tidigare rektor i Trollhättan, skriver om den egna upplevelsen av att vara ensamkommande ungdom. Och den stora betydelsen av att veta att man får stanna och att kunna planera för sin framtid.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
För 26 år sedan vid denna tid sa jag adjö till mina föräldrar och min hund Fabian. Klädd som kroatisk soldat smugglades jag ut ur Mostar och hamnade i Makarska.
Jag skulle ut och börja en resa av ovisshet. Det var inte tal om någon självvald aupairresa eller studentutbyte. Det var en resa som handlade om liv och död. Jag och min bror hade tur som lyckades komma undan en säker död. Vi hamnade dock i olika länder. Han i Sverige och jag i Norge. Vi gav oss i väg vid olika tidpunkter. När jag hade kommit ut hade Sverige stängt sina gränser. Det enda land som tog emot var just Norge. Situationen i forna Jugoslavien, främst Bosnien och Hercegovina var komplex, men trots det var det inte klart om vi som kom skulle få stanna i Norge eller inte. Man visste att det skulle dröja många år innan förutsättningarna för återvändande skulle infinna sig, men det räckte inte.
Jag var, liksom min bror, ensamkommande ungdom. Han i Göteborg, jag i Bergen. Drygt ett år efter att vi lämnat Mostar fick vi beslut om att vi kunde återförenas. Vi skulle inte vara ensamkommande längre, vi fick vara tillsammans. Återföreningen innebar att jag fick permanent uppehållstillstånd i Sverige, direkt. Jag hade tur. Jag slapp fundera över vad som skulle hända med mig, inte om utan när mitt tillfälliga uppehållstillstånd skulle gå ut. Jag kunde fokusera på att starta om på riktigt.
Livet i Norge var allt annat än tryggt. Jag fick inte permanent uppehållstillstånd direkt utan fick veta att det skulle förlängas då och då. Det gjorde att jag aldrig tog mig tid och kraft att anstränga mig för att ens försöka lära mig språket eller att ta några steg "in i samhället". Jag fick jobb som skolassistent tack vare min engelska, men jag tog aldrig steget att våga planera mitt liv, i ett längre perspektiv.
Livet i vakuum i Norge präglades av transfers mellan olika boenden, från hotell, studentlägenheter till flyktingscentra. Rädslan att kanske inte få stanna kvar i landet blandades med oro av att aldrig riktigt kunna packa upp sin väska och slå sig till ro. I en sådan vardag möttes människor med olika bakgrunder, historier och trauman som de tagit med sig från sin resa, liksom jag. Det vakuum som vi alla befann oss i skapade uppgivenhet, irritation och frustration. Människor hamnade i konflikter som ofta spårade ur. Jag minns än i dag kommentarerna om att det blir så när man tränger ihop människor från olika kulturer. Men nej, det hade ingenting med kulturen att göra. Det hade att göra med den destruktiva miljö som ovisshet skapar. Människor hamnade i konflikter, inte kulturer.
I en sådan miljö blir styrkan i självbevarelsedriften den som avgör om man klarar sig eller inte. Vissa bestämde sig för att ta steget och lära sig språket oavsett hur det skulle bli. Andra föll för alkohol- eller drogmissbruk. De "street smarta" ägnade sig åt svartarbete, snatteri och liknande för att få ihop pengar ifall de skulle utvisas. De var inte kriminella i sina tidigare liv. De var företagsamma och behövde hitta ett sätt att klara sig. Vakuumet tillät inget annat.
Samma situation råder idag i Sverige för de ensamkommande ungdomarna. Deras situation är om möjligt än värre än vad vi forna jugoslaver fick uppleva. Gymnasielagen, som var en nödlösning, har skapat en situation som innebär att ungdomarna i dag hamnar i tillfälliga lösningar. Dessutom villkoras deras möjlighet att stanna genom att de ska läsa eller har läst på ett nationellt gymnasieprogram. I vilken värld är det rimligt att ställa krav på en nyanländ, ensamkommande ungdom att denne ska ha klarat gymnasiebehörigheten på några månader? Lägg till att de dessutom hamnat i ett mellanrum där staten och kommuner inte riktigt bestämt vem som bär ansvar för ungdomarna. Många riskerar att bli bostadslösa och utan försörjningsstöd. Vakuumet har uppdaterats till 2. 0.
Vi måste nu se till att dessa ungdomar får en riktig chans att kunna ha ett livslångt perspektiv på sin framtid. Att leva i ett vakuum är inte mänskligt. Det är inte humant. De här ungdomarna borde ha fått en snabbare asylprocess, mycket snabbare. Det enda rätta nu är amnesti. Det är det minsta vi kan göra.
Och visst är det enkelt att ropa: "Ut med dem!" Det låter ganska enkelt i alla fall. Men sen då? Vad innebär det egentligen? Har alla som står för det förstått komplexiteten i frågan? Har de orkat lyfta blicken och tagit sig tid att ens försöka förstå? Både vad det innebär för individen, men också för vårt samhälle i ett längre perspektiv?
Därför är det viktigt att vi inte gör politik av humanismen. Låt humanismen vara en norm och politiken en väg till att hitta tillbaka till humanism.
Jag då? Hur gick det, 26 år senare? Jo, tack det har gått ganska bra. Efter ett par praktikplatser, ett par år på vuxenutbildningen och dryga fem år på högskolan kan jag säga att vakuumet är ett minne blott. Jag vågar dock inte tänka hur det hade gått om jag inte fått möjligheten att kunna tänka som en fri individ i en trygg vardag.
Djeno Mahic
tidigare rektor på Kronanskolan i Trollhättan, numera skolchef i Vara kommun