Pennan glöder men han missar vänsterns populism - Reaktionärer som hellre vill dväljas i sin egen dumhets fria vilja än lyssna på experter - så beskrivs populister i danske Carsten Jensens nya essä. Men stämmer bilden? Torbjörn Elensky funderar vidare utifrån en penna som glöder och en röst vi måste förhålla oss till.
Nästan 10 procent av världens jobb är anknutna till turistindustrin: 322 666 000 arbetstillfällen jorden runt. Närmare fem gånger fler arbetar alltså med turism än det totala antalet personer som av olika skäl tvingats från sina hem i världen, vilka uppgår till 68,5 miljoner enligt UNHCR, varav 25,4 miljoner är flyktingar. Jag tänker på denna statistik, utan att för den sakens skull dra några snabba slutsatser av den, under läsningen av Carsten Jensens essä om populismen.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
En av Jensens angreppspunkter är våra idéer om identitet, där han tycks kluven mellan ett beklagande av den identitetslöshet som han tycker sig se i betongförorterna (vad de som faktiskt lever där anser vet vi inte. . . ) - och att låta sig provoceras av de ytliga uppfattningar om identitet som förekommer hos populisterna. För dem är identiteten något hotat, som utmanas av alltifrån ansiktslösa globala företag till flyktingströmmar, och framför allt av islams anspråk på hegemoni.
Han brottas med identitetsfrågorna på ett sätt som öppnar för några av de paradoxer som i sig utgör vår samtids arytmiska hjärta: identitet är bara en chimär, och den är helt central. Och på motsvarande sätt är det i hög grad med frihet, rörlighet, expertis, demokrati . . .
Källarmänniskan, som bokens titel anspelar på, är huvudpersonen i en kort men tät roman av Dostojevskij, "Anteckningar från ett källarhål", om en förgrämd man som försmäktar i sin egen bitterhet mot världens orättvisor. Jensen kallar populiströstarna källarmänniskor, och ser dem som reaktionärer som misstror experter och hellre vill dväljas i sin egen dumhets fria vilja. De avsnitt där han skriver om litteratur är bokens bästa, men frågan är om de helt träffar sitt mål, då det gäller att komma åt populismen.
Populisterna är inte motståndare mot demokratin, de vill ha mer direktdemokrati. De är egentligen inte heller motståndare till experter, vilket visas exempelvis av hur Italiens populistiska regering, som dessutom unikt nog kombinerar vänster- och högerpopulism till tidernas skvader, så gärna valt forskare, professorer och liknande till ministrar. Nidbilden av populiströstarna som källarmänniskor stämmer knappast heller längre, då de har blivit så många miljoner att både akademiker, kvinnor, urban medelklass och andra, som vi inte vanligen föreställer oss som delar av det lägret, i dag har dragits med.
Jensen skriver med en penna som glöder, som fångar läsaren från första raden, men som ibland drar iväg i en retorik som inte riktigt träffar sitt mål. Han har sinne för paradoxer, och närmar sig delvis en förståelse för de bevekelsegrunder som de han kallar källarmänniskor har för sina inställningar, åsikter och val. Men han fastnar lite på vägen, i sin enorma motvilja mot det hot han ser populisterna utgöra.
Dels missar han helt att populismen har en äldre historia än de få år som gått sedan den fick sitt nya uppsving, den har varit närvarande i politiken i olika varianter lika länge som vi haft demokrati. Samtidigt som han tar upp den ryska populismens rötter i 1800-talet missar han både de amerikanska, minst lika gamla varianterna samt, inte minst, att det också finns vänsterpopulister, även i dagens Europa. Det går inte att sätta likhetstecken mellan populism, alt-right, höger, fascism och så vidare, även om det är vanligt är det mer förvillande än klargörande.
Carsten Jensens bok är synnerligen läsvärd, som essä, som utsaga om vår samtid, bortom rätt och fel, ironiskt nog. Den är ett djupt känt inlägg av en av våra främsta nordiska författare, och det räcker, på sätt och vis - författare har som tidsvittnen andra uppgifter än reportrar och debattörer. Jensens förmåga att huvudsakligen lita på sin läsare, inte erbjuda facit utan låta spänningar förbli oförlösta, är helt som den ska vara. Jensen kan ha lika mycket rätt eller fel som Dostojevskij hade på sin tid, men han är en av de röster som präglar tiden, och som vi måste förhålla oss till.
Det finns något paradoxalt i detta att vi förväntas kunna klara oss utan identiteter, om vi tillhör bofasta majoriteter, medan minoritetens, migrantens och flyktingens identitet är dess hemortsrätt varhelst den befinner sig, ett skydd, en kontinuitet, en mening i tillvarons materiella utsatthet. Men samtidigt marknadsförs alla våra länder, och inte minst Sverige, med vår identitet, som den formuleras och presenteras i den typ av "nation branding" som ska dra turister och skapa goda förutsättningar för våra företags exportmöjligheter, på vilka landets rikedom grundas.
Så, jag undrar faktiskt, inspirerad av Carsten Jensen, som skrivit en bok som tvingar mig att tänka vidare (vilket är det högsta beröm jag kan ge): definieras vår identitet i dag av flyktingar eller turister?
Tf