Poeten i världen - Vad är poetens roll? Det är en fråga Jacques Werup funderade en del på, eftersom han inte kände sig bekväm med alla förväntningar som vilar på en poet att formulera engagemang och medkänsla. I ett samtal med Lasse Söderberg på Världspoesidagen för ett år sedan förklarade han hur besvärligt han tyckte det var att få uppdrag som krävde att han skulle prestera ett språk om tillståndet i världen. Ändå tackade han ja när S:t Petri kyrka anordnade en stödkonsert till flyktingarna, och ställde upp med en dikt som lyfter fram alla de håglösa, ängsliga och måttligt lidande: "Ingen människa är diskvalificerad när det gäller smärtan över att finnas till … Ingen möda är futtig nog för att inte räknas i slutredovisningen".
När årets världspoesidag firas på Malmö stadsbibliotek saknas Jacques Werup. Det filmade samtalet som inleder tisdagkvällens program, presenterat av Angela García och Lasse Söderberg, blir en påminnelse om vilken poet och personlighet som gått förlorad.
En långväga gäst på fjolårets poesidagar som däremot är närvarande också detta år är Gloria Gervitz. Och under året som gått har hon förstås hunnit putsa än mer på det verk hon arbetat på i över 40 år och gett ut i ständigt reviderade versioner, "Migrationer", nyligen utkommet i ny utgåva på spanska och på väg att översättas till svenska igen av Hanna Nordenhök. Här gestaltas inte bara yttre och inre migrationer, utan själva livets rörelse i en dikt som aldrig står still och aldrig tar slut. "Kom, kom och kyss såret", uppmanar hon oss med sin vaggande, sensuellt insisterande stämma.
Med Gervitz från Mexiko, indiska Sujata Bhatt, lundapoeten Lars Gustaf Andersson, exilmalmöiten Håkan Sandell, tyske Michael Augustin och amerikanska Carolyn Forché täcker evenemanget in en bra bit av världen, men också bra många sätt att förhålla sig till poetens uppdrag.
Mest skratt håvar Michael Augustin in för sina underfundiga, kärnfulla dikter som med en stor portion självironi på samma gång poängterar och punkterar poesins viktighet. I en dikt radar han upp en kavalkad av frågor om vårt behov av lyrik: "Kan dikter vägra att vittna?" "Vid nödläge, finns det några reserver av poesi och hur länge räcker de?"
En poet som inte verkar ha något problem med sitt engagemang är Carolyn Forché, som själv mutat in begreppet vittnespoesi. Hon kliver in i rollen som rapportör från världen med all medkänsla man kan önska sig, men framförallt med poetisk precision. Den sista dikt hon läser är tillägnad flyktingarna från Syrien och knyter på så vis vackert ihop kvällen med ett uppfordrande poetiskt löfte: "Jag ska se till att ni kommer fram, min vän. Ni är i trygga händer. "