Polisens jakt på papperslösa är skrämmande - Regeringens hårda flyktingpolitik får oacceptabla konsekvenser. I Skåne tvingas socialarbetare bli angivare samtidigt som polisen lägger stora resurser på att jaga personer som inte misstänks för brott. Det är dags att stanna upp och ställa frågan om detta verkligen är det samhälle vi vill leva i, skriver psykolog Lina Lönnberg och professor Henry Ascher.
Förra veckan kom rapporter om att gränspolisen i Skåne vänt sig till socialtjänsten i Malmö för att få ut adresser och andra kontaktuppgifter till papperslösa barnfamiljer. Gränspolisens operative chef förklarade att detta "bara är början" och att det inte längre finns några "fredade zoner". Han utesluter inte att poliser även kommer att gå in på skolor och förskolor för att hämta barn i sin jakt på människor som fått avslag på sin asylansökan.
Nyheten har väckt förtvivlan både hos lärare och socialarbetare och hos alla som frivilligt engagerar sig för flyktingar runt om i vårt land. Vi på Rosengrenska stiftelsen i Göteborg har 20 års erfarenhet av möten med papperslösa och många barnfamiljer har under årens lopp sökt vår hjälp för att få sin lagstadgade hälso- och sjukvård. Vi vill påminna om att de människor som nu jagas av polisen inte är kriminella. Det handlar om människor som upplevt hur deras trygghet slagits i spillror och de har sökt skydd i vårt land. De har gått igenom en asylprocess som av många jurister och forskare betecknas som godtycklig och rättsosäker. De lever med en ständig skräck och har svårt att få tak över huvudet, mat på bordet och skydd mot brott. Enda orsaken till att de stannar kvar i en så hopplös situation är att de upplever alternativet, att återvända, som ännu värre.
För dessa familjer betyder det mycket att barnen, som ju inte själva valt en så utsatt livssituation, får gå i förskola eller skola. Det ger barnen lite trygghet, möjlighet att leka och lära tillsammans med andra barn och åtminstone ett varmt mål mat om dagen. Skolor utgör också ett viktigt skyddsnät för barn som far illa.
Det är därför med bestörtning vi hör om föräldrar i Malmö som blivit så skrämda av polisens nya metoder att de inte längre vågar låta barnen gå till skolan eller törs lämna dem på förskolan. Senast i våras kom en forskningsrapport, "Bli inte hopplösa - En studie av vardagsstrategier hos barn på flykt i en papperslös situation", som visar att normaliteten i skolan är helt avgörande för de gömda barnens hälsa.
I debatten hävdas ibland att det generösa svenska välfärdssystemet lockar många flyktingar just till vårt land. Men det är en myt. Enligt en färsk undersökning av Läkare i Världen, som intervjuat över 30000 personer under 2015, uppgav endast 3,1 procent att de migrerat med syfte att få sjukvård. Även statskontoret konstaterar i en granskning att lagen som ger papperslösa rätt till viss vård bara har marginell betydelse för hur länge gömda flyktingar vistas i landet.
Vi vill också påminna om att hälso- och sjukvården har regler som förbjuder vårdpersonal att bryta sekretessen om det inte rör sig om personer som misstänks för allvarliga brott. Samma tydliga formuleringar finns inte inom socialtjänsten, men det är uppenbart att angiveriet strider mot FN:s barnkonvention och riskerar att leda till brott mot socialtjänstlagens andra paragraf som säger att barnets bästa särskilt ska beaktas.
Enligt den strategi för att stärka barns rättigheter i Sverige, som antogs av riksdagen år 2010, måste dessutom en konsekvensanalys göras inför alla beslut som rör barn. Frågan är om de skånska socialarbetarna nu ges möjlighet att göra en sådan analys.
Ett lands civilisationsnivå brukar bedömas utifrån förmågan att ta hand om de mest utsatta. Sverige har länge varit ett föredöme och en inspiration för länder och människor som arbetar med solidaritet och mänskliga rättigheter. Folkhemstanken byggde på just detta och vi är många som vill kunna fortsätta leva i ett land vi är stolta över. Det är djupt oroande när vi nu trampar på de allra svagaste. Vilken grupp står näst på tur?
psykolog och ordförande i Rosengrenska stiftelsen
professor i folkhälsovetenskap, medlem i Svenska barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn och "medicinskt ansvarig" för Rosengrenska stiftelsen