Rättsprinciper måste motiveras - Att använda rättsliga istället för politiska argument är lockande för att kortsluta samtalet, ungefär som när ett barn på skolgården ropar "stjärnstopp".
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Ett tröttsamt fenomen i samtiden är att politiska diskussioner allt oftare blir till juridiska dito. Oavsett om det är Moderaterna som vill tillåta anonyma vittnen eller om det är Vänsterpartiet som vill förbjuda vinstdrivande friskolor bemöts förslagen med rättsliga och inte politiska argument. Det heter att anonyma vittnen strider mot principen att en tilltalad har rätt att konfrontera bevisningen mot honom, eller att det strider mot den grundlagsskyddade egendomsrätten att förbjuda etablerade företag från att ta ut vinst.
Det talas ibland om en så kallad juridifiering av samhället, det vill säga att intressekonflikter i allt högre utsträckning avgörs av domstolar i stället för av valda politiska församlingar. Till en viss gräns är denna juridifiering något positivt. Människor har rättigheter - riktiga rättigheter som kan hävdas även mot en majoritet. Vi vill inte tillbaka till det svenska 60- och 70-talet där de femtioen procentens styre sågs som den enda nödvändiga rättighetsgarantin.
Men många har nog känslan av att utvecklingen håller på att passera en gräns. I stort sett varje politiskt förslag som ligger utanför den totala parlamentariska samsynen skjuts ned med juridikens kulspruta. Att reformera asylrätten strider mot flyktingkonventionen, att förenkla upphandlingar strider mot EU-fördragen, förbud mot omskärning strider mot religionsfriheten, och så vidare.
I vissa fall är denna typ av argument utslag av okunskap eller rent fusk - en ohederlig debattmässig genväg. Det stämmer till exempel uppenbarligen inte det är en orubblig rättsprincip i västerländsk rättsstatstradition att anonyma vittnen är otillåtna, eftersom åtskilliga europeiska länder tillåter sådana. I andra, och kanske de flesta fall, stämmer visserligen de juridiska invändningarna som sådana. Det kan alltså mycket väl vara så att ett visst politiskt förslag strider mot den ena eller andra regeln i grundlagen eller i någon internationell konvention.
Men lagar, även grundlagar, stiftas av människor. Konventioner ingås av fri vilja av stater. Vi är vårt samhälles herrar. Det är som om vi ibland glömmer att politikens själva verksamhetsidé är att ändra lagar. Den skotske filosofen David Hume betonade på 1700-talet vikten av att skilja på vara och böra, det vill säga att bara för att något råkar vara på ett visst sätt betyder inte det att det måste vara så. Det är förresten en smart tanke oavsett vem som uttryckte den.
Att använda rättsliga i stället för politiska argument är naturligtvis lockande för alla inblandade. De ligger ju där och blänker som stål, färdiga att användas mot motståndaren. Och de kan vara ett ganska effektivt sätt att kortsluta samtalet, ungefär som när ett barn på skolgården ropar "stjärnstopp". Men om stålet används i fel väder och på fel sätt så rostar det, även om det ska vara rostfritt. Och det är också risken med den ständiga hänvändelsen till the nuclear option, att säga att något strider mot lagen i stället för att förklara varför det är dåligt. Det kan urholka respekten för de rättigheter som vi faktiskt har oavsett om de står nedskrivna på ett papper eller inte.
Många rättsprinciper är synnerligen goda. Vissa är oundgängliga. Men i så fall är de det på grund av de skäl som bär upp dem, inte på grund av att de någon gång råkat fästas på pränt. Inga lagar är immuna mot en förutsättningslös granskning. Eller annorlunda uttryckt: Viktiga principer är lagfästa för att de är heliga, inte heliga för att de är lagfästa.
DANIEL BERGSTRÖM är domstolsjurist.
daniel. bergstroem@gmail. com