Regeringen gör skillnad mellan grupper - Fördelningen av pengar till kommunerna avgörs av hur många nyanlända asylsökande som kommunen tagit emot. Därmed är det S och MP som ställer grupper i samhället mot varandra, skriver företrädare för SD i en slutreplik.
Johan Löfstrand (S) och Emma Hult (MP) skriver att Sverigedemokraterna gravt feltolkat hur fördelningen av resurserna ska ske, samtidigt som de hävdar att föredelningen inte alls är direkt till de nyanländas behov. Om de läst vår debattartikel lite noggrannare så hade de sett att vad vi hävdar är att nyanlända prioriteras, vilket inte per automatik betyder att nyanlända får alla de bostäder som byggs, utan syftar på den fördelning av pengarna som sker efter hur många nyanlända som kommit till kommunen.
Sverigedemokraterna beskylls i debattartikeln för att ställa grupper mot varandra, trots att det i praktiken är regeringspartierna som ställer grupper mot varandra när de låter fördelningen avgöras av hur många nyanlända asylsökande som kommunen tagit emot, istället för att se till vilken brist på bostäder som finns och hur långa bostadsköerna är. En kommun som tagit emot relativt många nyanlända, men som trots det har en ganska välbalanserad bostadsmarknad, kan alltså tillskansa sig mer stöd än vad en kommun som haft långvarig bostadsbrist och därmed inte haft möjlighet att ta emot så många asylsökande kan. Samma sak gäller för en tillväxtkommun som många människor från andra delar av Sverige flyttat till, vilken alltså får sämre förutsättningar för att få del av pengarna än en kommun med lika stor inflyttning, fast av asylsökande. Där arbetstillfällena finns och bostadsbehovet är störst, de borde ha samma förutsättningar, att kunna bygga bostäder för ökad tillväxt och därmed minskad arbetslöshet.
Det är alltså regeringspartierna som gör skillnad på människor utifrån vilket ursprung de har, medan Sverigedemokraterna står upp för att alla kommuner ska behandlas lika, oavsett om de har en stor inflyttning från andra delar av Sverige eller om inflyttningen råkar komma från personer födda i ett annat land.
Johan Löfstrand och Emma Hult skriver också själva att de väljer att inte se problemen med bostadsbristen som Sverigedemokraterna gör, utan ser möjligheterna. Här har de tyvärr rätt då mycket av problemen på bostadsmarknaden hade kunnat undvikas om övriga partier valt att se dem och göra något åt problemen. Istället lät man alltför många asylsökande söka sig till Sverige utan att man fick upp ögonen för att det faktiskt inte fanns bostäder till alla människor som kom. Nu tycker man att de som inte kan få tag i en bostad, som till exempel unga som är på väg att flytta hemifrån, ska se möjligheterna istället för problemen. Om man valt att se problemen i tid hade dessa unga nu inte tvingats bo kvar hemma, för även om det byggs mer just nu så ligger byggandet redan långt efter behoven och det är tveksamt om man ens hinner bygga i samma takt som befolkningen ökar på grund av invandringen.
I sammanhanget är det viktigt att även påpeka behovet av att snabbare få de som fått nekad asyl, att återvända till sina hemländer. Vi ser det som fullkomligt ohållbart att folk som inte ens har rätt att befinna sig kvar i Sverige ska få bostäder att bo i under deras långsamma och ineffektiva återvandringsprocess som drabbar bostadsmarknaden ytterligare. Detta är en av de viktigaste frågorna för att snabbt få tillgång till fler bostäder.
Roger Hedlund (SD)
bostadspolitisk talesperson, Civilutskottet
Mikael Eskilandersson (SD)
riksdagsledamot, Civilutskottet