Regeringen måste prioritera EU före FN - I kölvattnet av brexit får platsen i FN:s säkerhetsråd inte inskränka i Sveriges fokus på förändringsprocessen i EU, skriver Gustaf Göthberg, Moderata Ungdomsförbundet, och Zebulon Carlander, Fria Moderata Studentförbundet.
När midsommarfirandet klingat ut så är den europeiska baksmällan påtaglig. Det brittiska folket chockade världen när de i förra veckan i en folkomröstning beslutade att Storbritannien ska lämna EU. EU har under sin existens främjat europeisk ekonomi, utveckling, sammanhållning, handel och inte minst vår gemensamma säkerhet. Parallellt med detta har unionen mött olika utmaningar, som i allt väsentligt gått att uthärda och i slutändan stärkt samarbetet. EU står nu inför sin största kris någonsin, och den utläses inte bara som Brexit. Strukturella finansiella problem, ett aggressivt och revanschistiskt Ryssland, oförmågan att hitta gemensamma svar på den flyktingkris som blivit europeisk vardag bildar tillsammans ett allvarligt hot mot hela kontinenten.
Till detta ska föras också den mer passiva roll som Sverige kommit att inta i samarbetet. Den svenska regeringen har i två års tid stått utan en ansvarig minister för vår sammanhållna europapolitik, och det var först för en dryg månad sedan Stefan Löfven tog kraft till sig och utnämnde Ann Linde till svensk EU-minister, dock inte med placering hos statsministern som ordningen var under Alliansregeringen, utan på Utrikesdepartementet. En tydlig signal om regeringens prioritering av det europeiska samarbetet.
Engagemanget från den svenska regeringens sida har istället kretsat kring frågor långt bort från vårt land, snarare än att på allvar ta på sig adressera utmaningarna i Europa. Sverige måste vara delaktigt och ta på sig ledartröjan för den process som inleds med Storbritanniens utträde. Precis som britterna har en speciell relation med USA, måste EU nu ha en speciell relation med Storbritannien. Till detta handlar det också om att svenska politiker behöver ställa sig frågan om hur vi vill se Europasamarbetet utvecklas. Där behöver tydligare band knytas med länderna i vårt närområde.
En ny svensk Europapolitik, i nära samarbete med framför allt de nordisk-baltiska staterna och Tyskland som stärker sin position i Europa, skulle också kunna leda till en sund svensk debatt om ett framtida Natomedlemskap som skulle bidra till höjd tröskelnivå för rysk aggression och förhöjd säkerhet i vårt närområde. Svaret framåt kan heller inte vara att rulla tillbaka det europeiska samarbetet.
En back-to-basics-politik skulle leda till mindre gemensamma svar kring migrationspolitiken, klimatpolitiken och inte minst säkerhetspolitiken. Men det är inte bara reformer som är nödvändiga för att stärka förtroendet för europeiskt samarbete - det krävs även symboliska handlingar som visar på krisinsikten. En ständig nagel i ögat för många är den bisarra processen då Europaparlamentet periodvis flyttar från Bryssel till Strasbourg, utan praktiska anledningar men till en stor kostnad för skattebetalare. Att sätta stopp för det här skulle innebära mindre byråkrati och vara en stark signal till alla EU:s medborgare och till omvärlden att unionen har lärt sig sin läxa.
internationell sekreterare
försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare