Rosoff tar fasta på livets magiska realism - Årets Alma-pristagare Meg Rosoff rör sig gärna mellan olika ämnen och stilar, men i grunden handlar böckerna om att - i gränslandet mellan fantasi och verklighet - hitta sin plats i tillvaron. Idag tar hon emot priset vid en ceremoni i Stockholms konserthus.
Det var en överväldigad Meg Rosoff som den 5 april tog emot nyheten att hon är årets Alma-pristagare: "Det är fantastiskt! Jag måste sätta mig. Jag kan inte ta in detta!" I reaktionerna efteråt var det framför allt två saker som journalister och andra fastnade för: hennes ålder vid debuten (47 år) och det faktum att hennes totala produktion i bokform består av åtta romaner och tre bilderböcker. Debutåldern ansågs ovanligt hög, produktionen i sammanhanget ovanlig liten.
Personligen har jag aldrig förstått mig på denna fixering vid författarnas debutålder, men tycker mig se en linje i att en sen debut ofta medför en färdig författare med stark röst. Så är definitivt fallet här.
Den begränsade produktionen är givetvis en konsekvens av att författarskapet inte sträcker sig över mycket mer än ett decennium. Men framför allt är Meg Rosoff för skicklig och för noggrann för att ge ifrån sig något som inte är ordentligt genomarbetat. I ett samtal som jag hade med henne under pristagarveckan beskrev hon sin revideringsfas som omfattande och tidskrävande. Här handlar det, enligt Rosoff, inte om två eller tre omarbetningar innan hon är nöjd, utan uppåt ett hundratal. Mycket arbete ligger således bakom den följsamhet i språket och den stilistiska skärpa som hon hyllas för.
En liten men förstklassig produktion alltså. Om den nu verkligen kan kallas liten. I sidantal, ja, men inte i bredd och magnitud. Meg Rosoff hör till de författare som ständigt bryter ny mark. Ena stunden tar hon sig an en dystopisk framtidsvision, i nästa en historisk romance med western-anstrykning. Därifrån går språnget till en humoristisk omtolkning av den kristna världsordningen.
En genomgång av den långa lista litterära priser som hon tilldelats pekar mot att Alma-priset var en logisk milstolpe i ett författarskap som aldrig står stilla. Här trängs en rad brittiska, tyska och amerikanska hedersbetygelser med prestigefyllda Carnegie-medaljen och Deutscher Jugendliteraturpreis.
Tematiskt kretsar böckerna kring mellanmänskliga relationer, men också relationen djur-människa. Trauman och katastrofer, men också mirakel, är återkommande inslag. Främst handlar det dock om att hitta sig själv och sin plats i tillvaron. Rosoff undersöker ofta utkanterna, oavsett om det handlar om gränsen mellan verklighet och fantasi, mellan tid och rum eller mellan människor och djur.
Redan i debutromanen "Så har jag det nu" (2004) etableras allt detta. När 15-åriga Daisy från New York befinner sig hos släktingar i England bryter tredje världskriget ut, och hennes tillvaro börjar kretsa kring annat än, som tidigare, ätstörningar och ångest. Genom den flyktingtillvaro som följer utvecklas Daisy och hon lär sig att både se på sig själv med nya ögon och att bry sig om andra. Med sitt krigs- och flykttema är detta kanske den av Rosoffs böcker som är mest aktuell idag.
Även "Justin Case" (2006) handlar om att komma tillrätta med sig själv. Här går Rosoff in i ett psyke där verklighet och vanföreställningar slåss om utrymmet. Återigen möter vi en 15-åring, denna gång en pojke, som får för sig att han är förföljd av katastrofer. För att lura ödet byter han namn och utseende, allt enligt logiken: "Inget ont kunde hända Justin Case, för han fanns inte. "
Så mycket ont händer heller inte Justin. Snarare är det personer i hans närhet som drabbas av katastroferna, men Justins paranoia stegras och tar över, vilket sätter intressanta berättartekniska spår. Rosoff går här, liksom bitvis i "Så har jag det nu", så nära sin huvudperson att återgivandet av hans tankar blir ett slags medvetandeström. Emellanåt skiftar perspektivet, och vi får även ta del av omgivningens bild av Justin och hans verklighetsuppfattning. Till och med ödet själv är personifierat och berättar delar av historien.
"Så har jag det nu" och "Justin Case" är de av Rosoffs romaner som har blivit mest uppmärksammade och som är översatta till flest språk. "Så har jag det nu" har även filmatiserats.
De följande två böckerna, "Den jag var" (2009) och "The bride’s farewell" (ej översatt; 2010), är olika som dag och natt, men har det gemensamt att de utspelas längre tillbaka i tiden och tar upp frågor om samhällsnormer och genus.
I "Den jag var" berättar en äldre man om sitt liv som 16-årig pojke på en internatskola under 1960-talet, och vänskapen med 14-åriga Finn som lever i självvalt utanförskap i ett skjul på stranden. Boken har uppmärksammats för sitt vackra språk och de poetiska beskrivningarna av havskusten i östra England, där händelserna utspelas. I "The bride’s farewell" byter Rosoff genre till historisk romance. Unga Pell flyr hemmet på bröllopsdagens morgon och läsaren får följa hennes frigörelseprocess i 1800-talets England.
Om "The bride’s farewell" var en udda bok, sticker de två följande ut ännu mer. Rosoffs intriger är ofta skruvade, och allra mest skruvade är de i den mångbottnade kortromanen "Älgbarnet" (2010) och i "I begynnelsen var Bob" (2011). Här vänder hon på perspektiven och visar fram en verklighet som tvingar oss att konfronteras med och ta ställning till vedertagna sanningar. Och hon gör det med bländande humor.
I "Älgbarnet" svajar gränsen mellan djur och människa när Rosoff låter 17-åriga Jess föda en älg istället för en mänsklig baby. Och det gäller inte bara Jess; ett kluster av icke-mänskliga födslar har ägt rum i trakten. Det för med sig en del extra problem att ha en uppväxande älg eller struts inomhus, men då finns stödgruppen FTIB (Föräldrar till icke-mänskliga barn).
Rosoff skapar ofta en intrikat relation mellan det mänskliga och det djuriska. Hon liknar gärna sina gestalter vid hundar, och/eller låter dem ha en nära kommunikation med dem. Justin Case har till exempel en fantasihund, en greyhound, som ger honom styrka och skapar ett särskilt band mellan honom och de i hans närhet som också kan se hunden. "Älgbarnet" är det kanske främsta exemplet på Rosoffs intresse för ytterligheter och gränsöverskridanden, men "I begynnelsen var Bob" kommer inte långt efter. I rapp, humoristisk prosa undersöker Rosoff här vad konsekvensen skulle bli om Gud inte var en vithårig gammal man, utan en finnig, hormonstinn 19-åring som styr jorden efter sina egna nycker.
Den som läser Meg Rosoff noga kan hitta små, underfundiga kopplingar mellan hennes berättelser. "Jag har alltid undrat varför människan utvecklade så många språk", säger Mila i "Picture me gone" (2014). Svaret på det får vi i "I begynnelsen var Bob". I tolvåriga Milas berättelse står ett försvinnande i fokus. Pappans kollega har försvunnit och boken antar redan från början pusseldeckarens form. Maria Lassén-Seger kallar den för en "filosofisk deckargåta" i sitt utmärkta porträtt av Rosoff i senaste numret av Opsis Barnkultur, och Rosoff själv berättade vid tisdagens författarsamtal på Kulturhuset att den nästan övernaturligt observanta Mila är inspirerad av Benedict Cumberbatchs tolkning av mästerdetektiven i tv-serien "Sherlock".
Som genomgången här visar svajar ofta gränserna mellan verklighet och fantasi i Rosoffs böcker. Hon gillar att befinna sig i utkanterna, vilket gör att flera av hennes verk, i den mån de över huvud taget går att kategorisera, kan föras till den magiska realismen. Här förekommer intuitiva processer och antydd tankeläsning tillsammans med alla djur/människa-laborationer.
Och här finns också en lek med tid och rum. Förutom att "Så har jag det nu" utspelas i en nära framtid, är "Den jag var" det främsta exemplet på detta. Om vi ska tro huvudpersonen är han 100 år gammal, och i så fall berättar också han sin historia från framtiden. Tiden är inte det enda som flyter i den här romanen, som The Times beskrev som "Samuel Beckett on ecstasy".
Meg Rosoffs böcker är översatta till ett tjugotal språk. På svenska finns än så länge fem titlar, men våren 2017 utkommer "Pictu