Rött kort till LOs radikaler - En turbulent avtalsrörelse kan stå för dörren.
LO:s ledning varnar för att samordningen mellan förbunden kan utebli på grund av att de inte kan komma överens om vilka krav de ska driva. Avtalssekreteraren Torbjörn Johansson säger till Dagens industri (10/8) att det kan bli "hög sjögång" och att "om grupper försöker knäcka industrimärket kommer vi att få jättekonflikter på svensk arbetsmarknad. Det vore inte bra för Sverige och det vore inte bra för LO".
Så sant som det är sagt.
I våras bröt radikala förbund som Byggnads och Målarna samordningen och gick trots stark intern LO-kritik ut i strejk. Meningsskiljaktigheterna kvarstår inför nästa års avtalsrörelse.
Den svenska modellen där fack och arbetsgivare kommer överens om löner och andra villkor har många fördelar. Kompromisser och samförståndslösningar har varit dess kännetecken alltsedan Saltsjöbadsavtalet 1938.
Priset på arbete måste bestämmas utifrån värdet på vad som produceras, och i Sverige har exportindustrin länge varit vägledande för lönesättningen på hela arbetsmarknaden.
Politiker bör hålla sig utanför lönebildningen; den sköts bäst av arbetsmarknadens parter.
Sysselsättningsnivån är idag den högsta någonsin; samtidigt har Sverige uppenbara problem med utanförskap. I juni var 359 000 personer, eller 6,8 procent av arbetskraften, arbetslösa enligt SCB.
Många riskerar även att hamna utanför under en längre tid, bland annat de 85 000 vuxna asylsökande som fått uppehållstillstånd och de 80 000 ungdomar som varken studerar eller jobbar.
För att fler ska kunna försörja sig genom eget arbete pekar många, från Finanspolitiska rådet till OECD och EU-kommissionen, på att Sverige behöver lägre ingångslöner.
Men facken motsätter sig detta - de företräder bara dem som redan är inne i värmen.
Den svenska modellen bygger även på kollektivavtal och en hög anslutningsgrad till fack och arbetsgivarorganisationer. Nationalekonomen Andreas Bergh har jämfört olika tänkbara faktorer för att förklara varför framför allt invandrare inte får jobb i Sverige och han har funnit att länder där kollektivavtal täcker en större del av arbetsmarknaden har större segregation och länder med mer generösa bidragssystem har också större problem med att få invandrare i arbete.
Vidare har Sverige stora företag och en omfattande offentlig sektor som sysselsätter en stor andel av den arbetsföra befolkningen. Det är dock osannolikt att storföretagen och kommuner och landsting ska öka antalet anställda markant. De flesta nya jobb kommer förmodligen att skapas i mindre och medelstora företag, många inom tjänstesektorn.
Arbetsmarknadspolitiken är dock inte utformad för att underlätta för nya företag att starta och växa. Arbetsförmedlingen, utbildningar och andra så kallade åtgärder behöver ställas om för att gynna framväxten av nya verksamheter. Hur skulle fler arbetslösa kunna starta bolag och anställa fler? Idag ligger fokus på att ta ett befintligt jobb i någon av de stora organisationerna, vilket är både olyckligt och otidsenligt.
Digitaliseringen och globaliseringen driver fram påtagliga förändringar på arbetsmarknaden. Människor behöver vara flexibla under arbetslivet och vara öppna för att starta eget, skola om sig eller byta bransch.
Arbetsmarknadens parter behöver underlätta för alla dem, både enskilda personer och mindre företag, som idag stängs ute på grund av för höga ingångslöner och kollektivavtal.
Politikerna kan behöva ändra spelreglerna på arbetsmarknaden så att inte små företag kommer i kläm vid blockader och sympatistrejker. De måste även inrikta matchning, skatter, bidrag och utbildning på att skapa fler företag som kan anställa.
En modern svensk modell måste erbjuda trygghet i förändring - "vingarnas trygghet" - som en av den solidariska lönesättningens upphovsmän Gösta Rehn en gång uttryckte saken.
Då passar det sällsynt illa att fackets radikaler sätter sig på tvären.