Så stark att man nästan tappar andan

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Så stark att man nästan tappar andan - "Tornet" är ett släktepos i skuggan av Israel- och Palestina-konflikten. 70 år efter att staten Israel bildades lever tusentals palestinier alltjämt i flyktingläger. En dockfilm för vuxna visar sig vara det allra bästa sättet att skildra ett liv i väntan på att få komma hem.

Sidi bär långsamt dunken med olivolja från affären. Bredvid honom studsar barnbarnsbarnet Wardi. Det flickan inte vet är att hennes gammelfarfar precis tackat nej till den dyra medicin som kan förlänga hans liv, han vill att Wardi ska fortsätta i skolan i stället. Runt hans hals hänger nyckeln till familjens hem i Galileen som de tvingades lämna 1948.

En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

"Vilka är vi om vi inte känner till vår historia", säger han och löser försiktigt knuten och fäster nyckeln runt Wardis hals i stället. Sedan går han hostande uppför trapporna till den bostad, som precis som alla andra i flyktinglägret i Burj Barajneh söder om Beirut, växt ett våningsplan för varje generation.

70 år har förflutit sedan Nakba, "den stora katastrofen" på arabiska, följden av att FN:s generalförsamling med stor majoritet röstade för delningsplanen för Palestina.   Arabvärlden vägrade acceptera planen och gick i stället till militär attack mot Israel, men motståndet slogs tillbaka och runt 700 000 palestinier fördrevs eller flydde från sina hem i de områden som sedan kom att bilda staten Israel. 20 000 bor i dag i Burj Barajneh, varav 40 procent är barn. Tälten har sakta men säkert förvandlats till hus i betong, men kvar är alltjämt den temporära känslan av att det snart är dags att återvända.  

Den norske regissören Mats Grorud är uppvuxen med berättelser från just detta läger då hans mamma jobbade i Libanon som sjuksköterska under inbördeskriget på 1980-talet. Senare flyttade han själv till Burj Barajneh och tog arbete som förskollärare under ett år.

Alla talar arabiska i filmen och lokalkännedomen märks i den precisa skildringen av lägrets smala gränder med sina hängande ledningar och inte minst i sättet Grorud fångar hoppet, men också den lamslående känslan av att sakna framtidsutsikter och vara beroende av bidrag. Vilket i sin tur indirekt leder till att man inte orkar bry sig om mer än sin egen temporära härd, och inte närsamhället i stort.

På så vis är också "Tornet" en lika träffsäker skildring av ett universellt flyktingtillstånd som ett släktepos i skuggan av något så tröstlöst som Israel- och Palestina-konflikten.

Wardi får i filmen fortsätta gå i skolan. I verkligheten har USA drastiskt minskat sina bidrag till FN, som driver skolor i flyktinglägren, från 350 till 60 miljoner dollar. Kanske kan det leda till att den arabiska motsvarigheten, OIC, med Saudiarabien i spetsen, tar ekonomiskt ansvar för flyktingfrågan. Men just nu hankar man sig fram med bidrag från bland annat Sverige och Tyskland.

Och på andra sidan Libanons gräns har konflikten mellan Gaza och Israel eskalerat sedan i mars. Totalt 24 362 palestinier har skadats och 228 dödats, bland israelerna är siffran 40 skadade och en död soldat. Fler än 5 100 av de palestinska offren är barn.

Tack vare sin genre lyckas "Tornet" förmedla något som en vanlig dokumentär berättelse inte alltid förmår. De Sotlugg- och Linlugg-söta dockorna i sin Skrotnisse-charmiga värld blir ett slags raster som hjälper biobesökaren att förstå att livet i ett flyktingläger inte alltigenom är misär. Att folk skrattar och älskar även här. Det är som att lägret blir mer autentiskt genom att inte vara autentiskt. Och dessutom blir det lättare att hantera de tunga episoderna av krig då man valt att teckna tillbakablickarna i stället för att använda sig av stopmotion-figurer.

"Det här har inte hänt på riktigt, inte just så här" hinner jag tänka innan Wardi hämtar familjealbumet och det ur det trillar riktiga bilder från lägret i Burj Barajneh.

Där är ju Sidis balkong med växterna från Galileen, Wardis moster som festande tonåring och så duvpojken själv som liten mitt i ett sönderbombat hus. Han ler, precis som alla andra barn som leker i ruinerna och effekten när man går från dockfilm till fotografi, från fantasi till verklighet är så stark att man nästan tappar andan.

Källa - 2018-11-16 16:18

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/hon-hittade-karleken-en-buske/
  2. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/mysteriet-med-harry-scheins-miljoner/
  3. Folkmordet i rwanda
  4. Ensamkommande gymnasiestudier
  5. Om det blir nyval
  6. Piska som i usa
  7. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  8. Poeten mot fascismen
  9. Angela merkels efterträdare
  10. Flyktingkaravanen

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+