Sagolik fotbollspelare plaskar i för mycket saftsoppa - En missad straff mot Sverige är startskottet för fotbollsspelaren Diamantinos livskris. Visst finns här en antydan till undertext, men den dränks i alltför mycket rosa stoft och fluff, skriver SvD:s Jan Söderqvist.
Vi vet med säkerhet att vi befinner oss i fablernas värld när vi i ett tidigt skede av filmen "Diamantino" ser Portugal spela VM-final i fotboll mot Sverige - och Sverige vinner.
Och då har vi redan dessförinnan fått tillträde till den portugisiske stjärnanfallaren, den sedermera skandaliserade straffsumparen Diamantinos Matamouros inre värld och fått se hur han upplever det när han får flow inne på planen, hur med- och motspelare försvinner och ersätts av gigantiska pekingesevalpar som ystert skuttar omkring så att det rosa stoft som täcker marken sprutar och virvlar runt dem. Det är med dessa fluffiga krabater för ögonen som Diamantino öser in alla sina mål.
Sagoberättande alltså. Vad som helst kan hända. Sverige kan vinna fotbolls-VM och en snuskigt rik superstjärna med Cristiano Ronaldo-frisyr och blixtrande diamanter i örsnibbarna kan vara en oskuld vit som snö och helt ointresserad av kvinnor.
Diamantino är helt enkelt en sportig bebis med bara fotboll i sitt söta lilla huvud. Ute på havet i sin lyxjakt stöter han på ett gäng illa medtagna flyktingar i en överlastad gummibåt. Vad är flyktingar? Han frågar sin vänlige far, som tålmodigt svarar ungefär som man talar till ett läraktigt husdjur.
Det där att han missade straffen mot Sverige i finalen, kastar in Diamentino i en existentiell kris. Han vill sluta med fotboll och börja göra gott istället. Han vill adoptera en egen liten flykting, detta till sina giriga tvillingsystrars stora fasa. De plockar honom på alla pengar de kommer åt, och brodern har ju ingen aning om någonting alls så hittills har det blivit stora summor.
Att flyktingpojken från Moçambique i själva verket är en kvinna från Kap Verde, och polis, dessutom lesbisk polis och förälskad i den kollega som utreder Diamantino för misstänkt penningtvätt, komplicerar saken. Denna sak blir heller inte enklare av att skumma myndighetspersoner vill klona honom och utnyttja honom i en kampanj som syftar till en Pexit, det vill säga: ett portugisiskt uttåg ur EU.
Ja, i fablernas värld är det alltså inte konstigt alls att en majoritet av portugiserna skulle kunna tänkas avstå från ett trevligt litet nettoinflöde av EU-pengar på uppmaning av mannen som kostade dem en förlängning i VM-finalen alldeles nyligen. Och vidare är det inte heller konstigt att denne fotbollsspelare, som en följd av den hormonbehandling som föregår klonandet, utvecklar söta små kvinnobröst.
Det är ungefär här sagan utvecklar något som åtminstone liknar en undertext. Med litet god vilja kan man ana en puls och otyglade rörelser under den hårt sockrade ytan när berättelsen injiceras med sexuella energier i och med att könsidentiteterna blir diffusa, vilket kryddar relationen mellan vårt förvuxna gossebarn och den lesbiska kvinna som låtsas vara hans son. Hur oskyldigt är deras muntra kuddkrigande egentligen?
Här finge filmen för min del gärna dröja längre och borra djupare. Istället plaskar den alltför länge och alltför lojt omkring i en pöl av översötad saftsoppa. Dessvärre.
Tf