SD vill göra brexit till svexit på Grand Hôtel - Är det någon som minns när svenskarna bråkade om EU?
Det var en underbar tid, åtminstone för journalister.
Det fanns en tilltalande tydlighet då.
Man slog sig ner bredvid Gunnar Hökmark på ett tåg i ett dystert Stockholm, anlände Örebro i rivieraväder och blev sedan i en hel dag varsamt inbäddad i moderatens av många vackra ord uppbyggda ljusblå drömvärld där gränslöshet rådde, solen sken, den belgiska fruktölen flödade och lejonen vandrade sida vid sida med fåren och fridens liljor hade skänkts i gåva till de frihetstörstande människorna.
Som i en broschyr från Jehovas vittnen.
Slutkontentan i Hökmarks torgtal på den här tiden - det kan ha varit 2004 - var att alla som hade åkt bil över Öresundsbron ju instinktivt förstod vilket enormt värde den europeiska unionen hade.
Den var lite tokig ibland, EU-debatten.
Ett tag, alldeles i början, körde motståndare på allvar argumentet att Sverige var dömt att blir en lydstat under Vatikanen om man röstade ja till EG. Skumt katolskt idégods skulle välla in. Svenskarna skulle börja rabbla Ave Maria. Som på medeltiden!
Påven antogs ha ett avgörande inflytande över all politik.
Man kan tänka på det en vecka när svenskarna, drygt tjugo år senare, lugnt och stillsamt och med en axelryckning vinkat hejhej till katolska kyrkans överhuvud på en gräsplätt utanför en katedral i Lund.
Den var lite tokig, EU-debatten, men det fanns en kärna som var intressant.
Vem ska ha makten? Egentligen? Spörsmål som folk hade ägnat sig åt i demokratins barndom, men sedan glömt bort i stressen över bostadsköer och skattekvoter och sådant.
Kärnan var intressant.
Nu för tiden, i kulturkrigets dagar, är det tokig debatt mest hela tiden, men så mycket till kärna är det inte ofta man ser till. Än mindre går det skymta någon diskussion om EU i Sverige. Den är helt borta.
Fast ute i Europa är det plötsligt det enda de pratar om.
I veckan lyckades man, efter sju långa år, få lilla Vallonien i Belgien att signera ett frihandelsavtal med Kanada. Fast ingenting är klart. Nu ska dokumentet valsa runt och godkännas av alla andra länder också.
Man förstår att Putin är glad.
Britterna har för avsikt att sticka. Euroeländet i syd är permanent. Ungrarna har avskaffat yttrandefriheten och polackerna applåderar. Protektionismen firar triumfer. Flyktingarna har outsourcats till Turkiet, av alla stater på jorden. I de tyska provinserna jäser upproret och i vår vinner väl Marine Le Pen franska presidentvalet och tar fransoserna ur unionen, hon också.
"Det här kan bli vårt sista frihandelsavtal", suckade EU-ordförande Tusk nyligen. Juncker, EU-kommissionens ordförande, grå i ansiktet som en promemoria, jämrade sig om "en existentiell kris".
Om detta pratar Europa.
Men i Sverige stiltje.
Eller, en svensk doktorand vid Försvarshögskolan, Magnus Christiansson, skrev i en skarp essä i tidskriften Respons häromsistens att "kris" är ett för klent ordval. Det missvisande, menade han, är att det inte finns något tillfälligt i situationen. Kriser går över, men det som händer i Europa är att något bryts. 1989-2015 kommer historiker betrakta som en avgränsad epok, fast vi har svårt att se det nu.
Nu när efterkrigstiden slutar.
Bidrag finns alltså, men någon riktig diskussion är det inte. Inte som förr.
De svenska ledarna försökte skylla krisen på EU, men svenska folket ville skylla den på de svenska ledarna. Reflexen att allt var unionens fel fanns inte längre där. Påven hade så att säga gått upp i rök.
Går det ändå att väcka EU- kritiken och vinna väljare på det? Det är en fråga som politiker grubblat på i korridorerna efter den brittiska omröstningen.
Sverigedemokraterna driver utvecklingen framåt, som i allt annat.
Om EU-kritiken tilltog i Sverige skulle sverigedemokraternas envisa EU-motstånd utgöra en attraktionsyta för många väljare. Alltså vill de bråka. I veckan bjöd de hit Brexit-general Nigel Farage på alternativ Nobelfest. Men pratar man med sverigedemokrater suckar de över mediernas ointresse. Det bränner liksom inte till på samma sätt som när man skriver antisemitiska motioner i riksdagen.
På den andra sidan finns det skäl för dem som vill ta röster från Jimmie Åkesson att närma sig EU-kritiska positioner. Hans väljare är ju de enda som är stabilt mot. Vill man vinna dem får man väl anpassa sig. Fast ett sådant grepp vore riskabelt, nu när så många ändå är för.
Man tvekar att ta debatten eftersom den skulle se så annorlunda ut jämfört med förra gången. Vilket är intressant i sig.
Moderaterna - Gunnar Hökmarks parti - har nuförtiden ett ungdomsförbund som avskyr EMU. Nyss antog de ett dokument som stipulerar att unionen ska vara så smal att den endast ägnar sig åt frihandel. Punkt. Nästa generation moderater "tror inte per definition på den institution som EU har blivit", skriver de.
I Almedalen i somras var det bara stackars Jan Björklund som stod upp för den gamla drömmen om fridens liljor till de frihetstörstande människorna. Inte ens Annie Lööf - som entusiastiskt röstat ja till EMU och sedan dragit sitt parti en bra bit åt det hållet - hjälpte till.
I stället finns borgerlighetens mest EU-skeptiska väljare, enligt opinionsinstitutet Ipsos, hos moderaterna nu. Faktum är att profilen liknar miljöpartiets. 20 procent vill lämna, 80 vill stanna. Vilket i sin tur säger något om hur mycket som har ändrats på vänsterkanten. De gröna, som en gång räddades kvar i riksdagen tack vare sitt EU-hat, älskar unionen. Deras ungdomsförbund vill få sitt parti att stå upp för ännu mer överstatlighet.
Sedan förra gången har också socialdemokraterna med en häpnadsväckande effektivitet rensat ut sina gamla kritiker. Inte ens Anders Ygeman vågar väl i dessa dagar stå upp för att han avskyr maktkoncentrationen. EU-optimisterna har vunnit.
Sören Wibe var en av dem.
Honom minns definitivt ingen, men han var alltså den gubbe i skjorta och jeans - alltid en kam nedkörd i bakfickan - som höll på att spräcka socialdemokraterna för femton år sedan. Sören Wibe byggde inför EMU-omröstningen allianser med högern. Han ledde motståndet och det är inte orimligt att säga att han stoppade Sveriges övergång till euron.
Sedan dog han, i låg ålder, men en ny bok om honom påminner om hur EU-debatten var: skränig, folklig, populistisk och tokig - men rätt ofta nära kärnan.
Det berodde på sådana som Wibe.
Hans professorskollega i Umeå, Stefan Svallfors, har bästa anekdoten. Den utspelar sig när Svallfors var ung student, vintern 1982, på en debatt mellan LO och SAF, som Svenskt Näringsliv hette då. Talarna skulle just sätta igång när en snubbe i skinnpaj slank in i lokalen, han hann nätt och jämnt få med sig sin stora starköl från baren innan det började. Under föredragen satt han och smuttade på ölen och såg frånvarande ut. Kanske hade han ingen annanstans att ta vägen?
Det blev frågestund.
Skinnpajen lyfte handen. Och ormulerade två frågor som avväpnade föredragshållarna. Skarpa, roliga, intelligenta. Sedan återgick han till ölen.
Men då var den i gång - debatten.