Sida vid sida men inte i samma båt - Både media och myndigheterna värnar demokratin och rättsstaten - men medlen att upprätthålla dem skiljer sig till viss del åt. Under de senaste veckornas granskning av den svenska naziströrelsen har detta blivit extra tydligt.
Scenen utanför Ica Focus i Göteborg är välkänd vid det här laget: Nazisterna som ställer upp på led framför reportrarna och fotograferna. Vid en given signal kliver de fram och trycker med våldsam kraft sina sköldar mot den samlade gruppen. Bakom sköldbärarna skanderar demonstranterna: "Folkförrädare! Folkförrädare!"
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Samtidigt som polisen rusar fram för att skydda journalisterna kastas flaskor och plakat mot dem. Batonger dras fram, slagen haglar, men efter någon minut är hotet avvärjt och nazisterna omringade.
Åtskilliga artiklar och krönikor har skrivits om nazidemonstrationen i Göteborg för en vecka sedan. Den har kallats för en seger för demokratin. Detta som skulle bli Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) triumftåg genom rikets andra stad slutade snöpligt på en parkeringsplats utanför en Ica-butik. Nazisterna nådde aldrig fram till Sten Sturegatan där demonstrationen skulle starta.
Lovord har - med all rätt - strötts över polisens väloljade agerande den här eftermiddagen. Hur de med kraft och auktoritet såg till att NMR aldrig hade en chans att avvika från den beslutade demonstrationsvägen.
Men det var fler som agerade modigt i tumultet. Journalisterna och fotograferna, som klev in i den zon som nazisterna skapat mellan sig själva och polisen, gjorde en hjälteinsats. Trots den hotfulla stämningen, glåporden och så småningom också våldet, stod de kvar med högburet huvud med ett enda mål i sikte: att rapportera om händelseutvecklingen till läsare, tittare och lyssnare.
Detta var inte bara en seger för demokratin, det var också en seger för den fria journalistiken som inte vek undan, inte en enda millimeter.
När antidemokratiska krafter mobiliserar för att med våld slå sönder det samhälle den stora majoriteten av oss tror på är det extra viktigt att bärande institutioner står pall.
Rollfördelningen mellan myndigheter som till exempel polisen och media är tydlig i ett väl fungerande samhälle. Journalisterna granskar och rapporterar. Inte sällan leder det till att brister blottläggs.
Ett färskt exempel är SvD:s och Aftonbladets gemensamma granskning, "Hotet inifrån", om den svenska nazismen. Efter att ha nagelfarit domarna i det så kallade bombdådet i Göteborg i vintras upptäckte våra reportrar luckor i den svenska terrorlagstiftningen, bland annat kring hur juristerna tolkar begreppet "befolkningsgrupp".
Måltavlorna för bombdådet var dels ett flyktingboende, dels ett vänsterkafé. Tre nazister, alla medlemmar i NMR, dömdes till fängelse.
Åklagaren ansåg att det inte fanns tillräckliga skäl att också åtala männen för den hårdare rubriceringen terrorbrott - ett brott som om de fällts sannolikt lett till hårdare påföljder än dem de nu fick. Detta eftersom flyktingförläggningar och flyktingar inte kan betraktas som en befolkningsgrupp, menade han.
Tidigare i veckan meddelade justitieminister Morgan Johansson att regeringen nu ser över den delen av lagen och gör den tydligare. I praktiken betyder det att bombdåd eller attentat mot flyktingförläggningar i framtiden kan liknas vid terrorbrott.
Inte sällan är journalisterna en nagel i ögat på myndigheterna, vi är där och petar, gräver och granskar. Vi pekar på missförhållanden och bedriver opinion. Samtidigt finns polisen där för att skydda oss när vårt rapporterande hotas av antidemokratiska krafter.
Det är som det ska i ett välfungerande samhälle. Att utifrån respektive yrkesroller värna demokratin och rättsstaten.
Utan att för den sakens skull sitta i samma båt.
Läser just nu: "1971. Never a Dull Moment: Rock’s Golden Year" av David Hepworth (Bantam Press) En fantastisk bok om rockmusikens födelseår, 1971.
Tittar på: Uppdrag granskning (SVT) om gängmorden i Göteborg.
Ser fram emot: En veckas höstlov i italienska Umbrien.