Simon Strauss är inte radikalen han utmålats som - När Simon Strauss debutroman "Sju nätter" gavs ut i Tyskland i början av förra året hyllades den först som en roman för en ny generation som längtade efter att få ta sig själv och sin omvärld på allvar. Sedan blev den sågad som en pamflett för den nya europeiska högern. Simon Strauss, då ännu inte 30 fyllda, drogs in i en strid där han anklagades för att gödsla en redan bördig nationalistisk mylla med dynga som stank av unket konservativa uppfattningar om renhet, mod och styrka.
Jagberättaren i "Sju nätter", S kallad, har motståndslöst glidit fram genom livet. Han har aldrig behövt ta ställning, alltid sökt konsensus. När han nu närmar sig 30 vet han inte längre vad som verkligen betyder något för honom. "Jag föddes svag och mina privilegier har bara gjort mig svagare", heter det i första kapitlet, ett kapitel som staplar så många av den bildade medelklassens självanklagelser att det blir svårt att välja den mest talande.
Det är inte så att det inte är träffande. Tvärtom. Alla som någon gång känt hjärnan koka över efter att ha vägt in ett par för många å ena och å andra sidan kommer att känna igen sig i längtan efter att slippa kompromissa. Det är bara det att mycket redan har sagts förut. I harmlösa sammanhang - och i mindre harmlösa sammanhang.
Skräckslagen inför fast anställning, pensionssparande och "spahelger i maj" ger sig S ut på jakt efter en sanning bortom cynismen, efter storslagna tankar och känslor. Han sluter en pakt om att begå var och en av de sju dödssynderna och under sju nätter nedteckna sina erfarenheter.
Så inleds en uppgörelse med samtidens motståndslösa konformism och allmänt slappa hållning. Det är vid en första anblick en glödgande stridsskrift som delvis osar av kastrationsångest. S, eller Strauss - det finns nämligen spår av romanens tankegods i de texter som författaren skrivit för Frankfurter Allgemeine Zeitung - riktar lansen mot allt från män som skryter om att kunna byta blöjor, till dagens stimmiga bibliotek "där mycket händer men lite blir läst".
Det tyska originalets stundtals deklamatoriskt högspända ton går på sina håll förlorad i den svenska översättningen. Inte för att översättaren Linnéa Deurell har gjort ett dåligt jobb, tvärtom, utan snarare för att svenskan, om den inte ska låta helt omodern, delvis saknar den dimensionen.
Kritiken mot Simon Strauss har sammanfallit med en rad andra litterära kontroverser i Tyskland. Under 2018 har Uwe Tellkamp, som fick sitt internationella genombrott med sin episka DDR-skildring "Tornet" 2008, uttryckt sympatier för landets allt radikalare högerrörelser. Tellkamp fick stöd av bland annat författaren Monika Maron, som i våras vädrade både främlingshat och rädsla i romanen "Munin oder Chaos im Kopf" ("Munin eller kaos i huvudet"). Samtidigt efterlyste allt fler intellektuella en tysk så kallad ledkultur, bland annat filosofen Thea Dorn i boken "Deutsch, nicht dumpf" ("Tysk, inte dum"). Tyska teatrar borde hellre ägna sig åt Goethes "Faust" än sätta upp flyktingperformance, tyckte hon till exempel i en intervju i Die Zeit i mars.
Detta är en högerkonservativ kulturströmning som letar efter fotfäste i framför allt den tyska romantiken, innan de stora och ultimativa sanningarna om människan, nationen, konsten och naturen blev kontaminerade av han med mustaschen. Den brukar också kopplas till det brunt grumliga begreppet "konservativ revolution" och kan på den samtidslitterära skalan sägas löpa från Tellkamp på ena sidan till Strauss på den andra. Strauss har själv hyllat romantikens ideal, men kraftigt värjt sig mot anklagelserna att han också därmed skulle spela nationalistiska och främlingsfientliga krafter i händerna.
Delar av kritiken mot Strauss har varit orättvis. Att hans pappa, författaren och dramatikern Botho Strauss, på 1990-talet i Der Spiegel publicerade en text som av många redan då utnämndes som en förlöpare till en ny tysk högerrörelse, har till exempel använts mot sonen i ett antal "äpplet faller inte långt från trädet"-argument.