Ska Bryssel verkligen styras av Marx principer? - Den amerikanske komikern Groucho Marx kläckte oupphörligen ur sig tänkvärda vitsar. Om att åldras sa han till exempel: "Allting jämnar ut sig. När man får mindre hår att kamma, får man mer ansikte att tvätta. " Om rikedom: "Pengar kan inte köpa lycka, men de ger en sannerligen möjlighet att välja sin egen typ av elände". Alla hans oneliners har inte åldrats med behag - de som handlar om kvinnor är ofta bedagade - men på det stora hela håller de imponerande hög kvalitet.
Min favorit i denna uppsjö av snärtiga citat handlar om värderingar och moralisk hållning: "Dessa är mina principer. . . men om du inte gillar dem har jag andra också. "
Och just denna Marx-maxim klingar mycket bekant i vår tid: det är dessvärre det budskap EU gång på gång sänder ut.
Förra veckan lades Ungerns största dagstidning Népszabadság oväntat ner, efter en serie avslöjande artiklar om korruption och maktmissbruk i den inre kretsen kring premiärminister Viktor Orbán. Sedan tidigare har Ungern låtit inrätta ett medieråd - vars medlemmar det styrande partiet Fidesz utser - som kan bötfälla dem som "rapporterar obalanserat". Efter att Népszabadság nu har försvunnit finns det inte längre några oppositionella dagstidningar kvar för Fidesz att bötfälla.
Regeringen förnekar att den har något med saken att göra, men en hel del talar för att tidningens ägare har kopplingar till den politiska makten och att nedläggningen är ett beställningsjobb uppifrån. Det ser helt enkelt ut som ett kuppartat försök att tysta en kritisk och besvärande röst: tidningens journalister möttes i måndags oväntat av låsta dörrar och kunde varken komma åt sin e-post eller textarkivet. Tidningens material går inte längre att hitta på internet, det omfångsrika arkivet är stängt och 60 år av ungersk historia skildrad av Népszabadság - ursprungligen partiorgan i det kommunistiska Ungern, men efter järnridåns fall en oberoende pressröst - finns inte längre att tillgå.
Också i Polen löper historien risk att suddas ut. Landets utbildningsminister Anna Zalewska, som tillhör regeringspartiet Lag & rättvisa, har historierevisionistiskt förnekat att några polacker var inblandade i 1940-talets folkmord på landets judiska medborgare. Förra hösten inleddes dessutom en förundersökning mot den polsk-amerikanske historikern JanT Gross, misstänkt för att ha "förolämpat den polska nationen". Gross har skrivit om byn Jedwabne, om hur bybor där en sommardag 1941 mördade sina judiska grannar. Utöver detta har Lag & rättvisa låtit sparka redaktionell personal och bytt ut chefer på public service-tv.
Allt detta har EU valt att vara förvånansvärt tyst om, men när den polska regeringen genomdrev omvälvande förändringar av sin konstitutionsdomstol reagerade till slut Bryssel. Polen har nu två månader på sig att redovisa att man håller sig inom gränserna för EU:s definition av en rättsstat.
Hittills har dock EU knappast visat att man tänker ta i med hårdhandskarna mot trilskande medlemmar. Inte mot icke-medlemmar heller för den delen. Trots att Turkiets president Erdoğan har visat Orbán vägen genom att bryskt stänga ner tidning efter tidning som inte rapporterar på ett för honom behagligt sätt, och trots att han har förvandlat sitt land till världens största journalistfängelse (fler journalister sitter där bakom galler än i länder som Kina och Iran!). Inte ens när Erdoğan ger sig på yttrandefriheten också i EU-länder - exempelvis genom att stämma en tysk tv-satiriker och stänga en kurdisk tv-kanal med bas i Stockholm - höjer EU tonläget.
Förklaringen är att det hett eftertraktade flyktingavtalet med Turkiet - som behövs eftersom Viktor Orbán vägrar att samarbeta med EU i migrationsfrågor - har fått Bryssel att, likt en Groucho Marx, glömma det där om yttrandefrihet, och istället plocka fram "andra principer".
Här i Sverige bör vi också fundera över om våra politiker är tillräckligt rakryggade. Hur länge kan utrikesminister Margot Wallström acceptera de ungerska, polska och turkiska regeringarnas avveckling av rättsstat och yttrandefrihet? Och hur länge kan Moderaterna och Kristdemokraterna tänka sig att i Bryssel sitta i samma partigrupp som det ungerska regeringspartiet Fidesz? Utan att dagtinga med de principer man säger sig företräda?
Tyvärr lär varken Fidesz, Ungern, Polen eller Turkiet använda sig av ett annat klassiskt Groucho-citat: "Jag skulle inte vilja vara med i en klubb som har mig som medlem". Därför är det dags för EU, Moderaterna och Kristdemokraterna att på allvar ställa sig frågan: Vill vi ingå i samma klubb som dem? Om ja, börjar det då inte bli dags att se till att alla medlemmar följer klubbens regler, av vilka en är respekt för yttrandefrihet?