Skräder inte orden hur ska UD ta Bodströms bok? - Är det västvärldens dåliga samvete som gör att regimen i Rwanda hanteras med silkesvantar? Den frågan ställer Thomas Bodström i sin nya bok om en svensk rwandier som dömts till livstids fängelse för delaktighet i folkmordet.
För 25 år sedan mördades omkring 800 000 människor i Rwanda, offer för den konflikt mellan folkgrupperna hutuer och tutsier som de belgiska kolonisatörerna en gång eldat på genom att utse tutsierna till herrefolk.
Under ett par månader 1994 begick militanta hutuer folkmord och ofattbara övergrepp på såväl minoritetsbefolkningen tutsier som på moderata hutuer.
2015 blev Thomas Bodström, advokat och före detta justitieminister i Göran Perssons regering, ombedd att agera som målsägandebiträde för överlevande svensktutsier. Claver Berinkindi, hutuer med svenskt medborgarskap, dömdes så småningom av en svensk domstol till livstids fängelse för sin delaktighet i folkmordet.
Men "När folkmordet kom till Sverige" handlar mest om det fall Bodström åtog sig efteråt, när han blev försvarare för en annan rwandier i Sverige: Theodore Tabaro, anklagad för att ha varit delaktig i över 900 mord i Rwanda.
Till saken hör att Tabaro tidigare varit Säpo behjälplig med att vittna i rättegångar rörande flyktingspionage mot exilrwandier i Sverige, spionage som beordrats av den rwandiska regimen och som därför gjort honom impopulär i hemlandet.
Bodström är först tveksam till att ta sig an fallet, eftersom han så nyligen befunnit sig på "andra sidan", men blir snart övertygad om att det finns allvarliga brister i åtalet mot Tabaro, och att Tabaros vittnesmål kan ha försatt honom i knipa.
Den här boken är naturligtvis en partsinlaga i ett komplicerat fall. Det är svårt för en utomstående att ta ställning till vad som är sant och falskt i fallet Theodore Tabaro, och om han är skyldig vet bara han själv - 2018 dömdes han mot sitt nekande till livstids fängelse, en dom som hovrätten fastställde under våren 2019. Men "När folkmordet kom till Sverige" är intressant som skildring av internationella rättsprocesser, och som inblick i efterspelet av oerhörd grymhet och nationellt trauma.
Thomas Bodström redogör både för det som talar för och emot sin klients sak: han var anställd som gendarm i Rwanda före folkmordet, men bevisen för att han faktiskt dödade är enligt Bodström svaga, och bygger på vittnesmål som han anser suspekta. Bodströms huvudargument är dock att Rwanda är en diktatur och inte, som det ofta heter i Sverige, ett land som bara lider ett "demokratiskt underskott", och att det därför inte går att lita på rwandisk bevisning.
Omvärlden har väldigt gärna velat att Rwanda ska resa sig efter folkmordet, och tolkat den ordning och säkerhet som trots allt råder i landet som ett bevis på att man lyckats - i Rwanda finns ingen opposition, som en av Bodströms rwandiska vänner förklarar; här drar alla åt samma håll för att de måste. Men om landet faktiskt har utvecklats till en diktatur, vad händer då med rättssäkerheten? Är folk verkligen fria att vittna utan risk för repressalier?
Bokens styrka ligger i Thomas Bodströms öppna och ärliga skildring av sin skiftande uppfattning av läget i Rwanda. Även en korrupt stat kan ju ha riktiga brottsoffer - men tänk om de också hittar på falska anklagelser? Då är det ju mycket anmärkningsvärt att Sverige så okritiskt hjälper till.
Syftet med "När folkmordet kom till Sverige" är mycket riktigt att lansera fallet Theodore Tabaro som en rättsskandal med likheter med fallen Thomas Quick och Joy Rahman.
Bodström skräder inte orden: "Det dåliga samvetet hos FN och västvärlden för underlåtelsen att ingripa när folkmordet på tutsierna skedde har fått konsekvensen att Rwandas regim har behandlats med silkeshandskar"; dagens Rwanda är en "totalitär diktatur" som "till varje pris vill hålla minnet av folkmordet vid liv".
Det återstår att se hur UD och de svenska åklagarna kommer att ta emot Thomas Bodströms bok.
Tf