Smyg inte med invandringspolitiken - Förra året tog Sverige emot knappt 26 000 asylsökande. På grund av eftersläpning var det faktiska antalet beviljade uppehållstillstånd dock avgjort högre: drygt 36 000. Därutöver beviljades samtidigt drygt 19 000 uppehållstillstånd till anhöriga på asylgrund.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Jämfört med året innan var det en minskning av söktrycket. Asylansökningarna sjönk med omkring 10 procent. Antalet beviljade uppehållstillstånd av asylskäl nära halverades. Däremot ökade mängden anhöriga, som en följd av de många tidigare fattade besluten.
Sett ur ett lite längre tidsperspektiv är det dock svårt att tala om någon påtaglig åtstramning. Antalet asylsökande är på ungefär samma nivå som för ett decennium sedan. Mängden beviljade uppehållstillstånd är på en betydligt högre nivå än då - trefaldigt högre.
I jämförelse med våra nordiska grannländer framstår vi som vidlyftiga. Norge tog emot drygt 3 500 asylansökningar förra året och Danmark ungefär lika många. Finland drygt 2 000.
Sverige tar emot omkring tre gånger så många som grannländerna tillsammans.
Att döma av Migrationsverkets senaste prognos kommer det att fortsätta, förutsatt att inga drastiska politiska beslut fattas. I år planerar verket för 23 000 asylansökningar. För 2019 anges ett planeringsantagande på 29 000. Samma år upphör också den tillfälliga lag som inskränker möjligheterna att söka sig till Sverige, varefter verket räknar med en ökning och planeringsantagandet höjs till 35 000.
Allt tal till trots, om ett regelverk vid EU:s miniminivå, har vi således en tämligen omfattande hantering. I termer av beviljade uppehållstillstånd till asylsökande och deras anhöriga handlar det om en befolkningstillväxt som motsvarar en ny kommun årligen.
Ett nytt Borlänge varje år.
Sett till de senaste decenniernas utveckling, med utanförskap, segregering och inte minst ekonomiska kostnader, vore det i och för sig förståeligt om våra statsbärande politiska partier valde en annan väg. En anpassning till grannländernas nivåer vore fullt rimlig. Inte ens en nollvision skulle väl anses som särskilt förvånande, med tanke på den period landet har gått igenom?
Men något sådant tycks inte vara att vänta. Åtminstone inte utifrån vad som sägs öppet.
I förra veckan presenterade Mottagandeutredningen betänkandet "Ett ordnat mottagande" (SOU 2018:22). Däri föreslås ett system för resurseffektiv hantering av asylsökande i kvantiteter helt enligt Migrationsverkets prognoser. Samtidigt skulle flera av de föreslagna reformerna innebära, mellan raderna, att Sverige blev ett mindre attraktivt destinationsland för asylsökande.
Utredningen föreslår särskilda mottagningscentra, där asylsökande ska vistas åtminstone den första delen av handläggningen, som då kan koncentreras i tid och rymd. Möjligheten till eget boende beskärs kraftigt. Dessutom föreslås speciella avresecentra, där de som får avslag ska uppmuntras att lämna landet.
Ett sådant system skulle minska antalet ogrundade ansökningar. Exempelvis har vi årligen närmare 2 000 asylsökande från västra Balkan - som antagligen skulle tappa intresse om de hänvisades till särskilda asylcentra i stället för att kunna bedriva de verksamheter som lockar i dag.
Å andra sidan är det risk att de föreslagna åtgärderna skulle försvåra integrationen för riktiga flyktingar.
I stället för att säga öppet att man vill minska söktrycket, försöker man göra det i smyg och med följd att riktiga behövande får sämre möjligheter. Vore det inte bättre att rättframt diskutera om nuvarande nivåer verkligen är rimliga, anpassa politiken och därefter utarbeta bästa möjliga förutsättningar för dem som tas emot?