Stark skildring av vad kriget gör med människan - Nästan 30 år har gått sedan det jugoslaviska kriget tog slut - men ännu lever smärtan, minnena och frågorna. Hur kan "vanliga" människor bli bödlar och våldtäktsmän? Riksteatern ger en nyskriven pjäs av Danjin Malinovic som kom till vårt land som flykting.
Den socialistiska republiken Jugoslavien löstes upp 1991. Alla etniska konflikter som president Tito, med hjälp av Sovjet, lyckats hålla tillbaka kom nu att splittra landet och leda till en rad krig, grotesk brutalitet mellan människor som förut levt grannar. Rå nationalism kom att leda till koncentrationsläger och summariska avrättningar. Över 130 000 människor dödades, över två miljoner bestals på sin egendom, och blev flyktingar - många lever nu som svenskar, med svåra minnen.
Skådespelaren Danjin Malinovic är en av dem som kom från Bosnien-Herzegovina till vårt land som barn. Han skrev för några år sedan monologen "Var är mitt hem" och har nu haft premiär på dialogen: "Pappa, make och krigsförbrytare" som kommer att spelas landet runt.
Efter kriget har den Internationella krigsförbytartribunalen hittills väckt åtal mot 160 militärer, politiker och civila. Vissa av dessa har nu nästan avtjänat sina straff och är snart tillbaka i samhället. Malinovic såg en unik chans att - just innan en viss person var på väg att släppas - besöka honom på fängelset och ställa frågor om hur det var att vara pappa på dagarna och avrätta och våldta på nätterna. Svaren blev den nya pjäsen.
Regissören Michael Cockes regi vill inte ställa något mellan orden och publiken. Resultatet är en form av dokumentärteater där replikerna läses mer än gestaltas. På scengolvet har grunden till ett hus, och cell, markerats med krita, eller kalk. Först som tydliga gränser vilka under spelet suddas ut allt mer, blir otydliga. En symbol för den stora frågan: hur kan en "vanlig" pappa brutalt våldta andras barn och skoningslöst skjuta grannar med vilka man förut glatt firat byns alla fester?
Uppsättningen innehåller några riktigt bestialiska skildringar av sexuellt våld, av frånvaron av empati och besinningslöst våld. Mellan dessa dokumentära berättelser driver Malinovic tesen att den han intervjuar inte skiljer sig från oss andra: under vissa tider, situationer och påverkan av retorik kan människor släppa sitt individuella, rationella vara och förvandla sig till en massa där allt är tillåtet - som under andra världskriget. Hundar blir vargar. Ny makt utövas som sexuellt våld. Att hitta syndabockar, att klassificera människor blir ett jobb, något normalt. Rätt nationalitet och religion överskuggar allt annat. Hierarkier skapas. Vi och dom.
Pjäsen bygger på det autentiska men tar också skydd bakom det. Fikret Çeşmeli fyller på med sorg via sin musik. Stycket är fyllt av intressanta trådar, men många av dem leder till andra frågor: om manligt och kvinnligt, om mentala tillstånd men också om världen av idag där nationalismen åter frodas.